Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
dess riktning i anda, språk och handlingsdrift, är ingen annan än
Gustaf Adolf själf, en af Sveriges allra yppersta talare och i synner
het berömd för det afskedstal, han höll till Riksens Ständer vid Riks
dagen 1630, innan han för alltid lemuade fäderneslandet, men dess
utom en duktig häfdatecknare, som i sin historia öfver Karl IX:s re
geringstid visat sig ega en svensk stil sådan som ingen af hans sam
tida, ja, som till och med antagits hafva skrifvit en och annan visa,
ehuru deras äkthet dock är betviflad.
Vidare anse vi denna period icke böra bindas vid en enskild mans
namn och verksamhet,äfven om denne är Stjernhjelm, emedan åtminstone
icke storhetstiden i sin helhet kan sägas vara af honom beroende.
Ty om han också utan gensägelse är den mest framstående vittra
personligheten så i språkbildning som i diktverk, så står han dock,
såsom flere påpekat, med ”Hercules” och ”Bröllopsbesvärs ihogkommelse”
nästan ensam midt i tiden, och någon skola har han efter sig icke
bildat. ”Nationalepok har han ej gjort”, säger Geijer. Hade han
några anhängare, så voro dessa mycket få, emedan de flesta af tidens
vitterlekare följde romanska förebilder, och af dem, som kunna sägas
vara hans efterföljare, voro somliga det blott till formen, såsom Spegel
och Runius, hvilka dock genom rim vanstälde hexametern, andra voro
det i den redbara svenska andan och språket, såsom Columbus och
Lagerlöf, men däremot alls icke i formen. Icke heller kan Stjernhjelm
anses genom sina få sonetter vara upphofsman till den, romanska
mönster följande vittra, riktningen. Saken är den, att humanismens
och senrenässansens kulturvågor sköljde på en gång öfver våra kuster.
Den förras mera enstaka stående representant är Georg Stjernhjelm,
som endast i arten af sitt skrifställeri, det didaktiska, följdes af en
svärm dåliga härmare, medan den romanska renässans-riktningen,
hvilken orätt blifvit kallad romantik, egentligen grundlädes af Rosen
hanes sonettsamling ”Venerid”, utgifven först 1680, men skrifven långt
förut eller samtidigt med Stjernhjelms första uppträdande. Denna
riktning upphör med Dahlstjerna, som i sin dikt vid konung Karl
Xl:s död, ”Kungaskald”, skrifven på ottave rime med alexandriuer och
efter förebilden af Marinis och Lohensteins uppdrifvet svulstiga stil,
lemnar kanske det märkvärdigaste exemplet på, huru senrenässan
sens eller snarare barockens uppstyltade former kunnat naivt upp
tagas och göras till ett lefvande och karakteristiskt uttryck för det
högstämda öfvermod, som tillhörde den tidens svenske män. Denna
yfverborna svenskhet fick för öfrigt sitt uttryck hos litet hvarje af
stormaktstidens vittre män, såsom hos Stjernhjelm i hans åsikt om
det skytiska urspråket, hos Svedberg, Svedenborgs fader, i hans naivt
rörande tro, att alla människor på domedagen skulle förstå svenska
och stämma in i den gamla psalmen: ”Nu tacker Gud, allt folk!”,
men framför alt, hos den allkunnige Olof Rudbeck d. ä., hvars At-
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
