Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MÄNNISKANS NORMALA SÖMN OCH URÖM.
man till sömns, desto lättare, ju mera entonig melodin är. I landt
kyrkorna fans fordom en funktionär, den s. k. kyrkstöten, enkom af
scdd att motarbeta den ofta synbart framträdande verkan af de and
liga föredragen. Den som kommer från landet till staden störes slut
ligen lika litet i sin sömn af bullret på gatorna, som en mjölnare af
kvarnens gång. Äfven vanan utöfvar således härvid ett afgjordt in
flytande. Har man vant sig vid att gå till sängs på en bestämd tid,
skall man snart erfara, huruledes sömnen, trots alla protester från vår
sida, punkligt infinner sig för att ta oss om hand, och till och med
den i början så oskyldiga middagsluren blir omsider en besvärlig ty
rann. Att slutligen ovanliga kropps- eller själsansträngningar fram
föralt måste befordra och framkalla sömnen, följer med nödvändighet
af dennes eget väsende.
Likasom lifvet nödvändigt öfvergår i död, så gripes äfven efter
vakandet vår tillvaro med oemotståndlig makt af sömnen. I båda
fallen kan människan visserligen kämpa med naturen, men icke öfver
vinna den. Ett visst mått af sömn, ehuru i hvarje fall närmare be
stämdt af individens lefnadssätt, temperament, ålder och kön, hör dock
till grundvilkoren för det organiska lifvet. Att icke vilja sofva vore
därför ett högst dåraktigt försök. Äfven den mest energiska före
sats att hålla sig vaken tjänar i längden till ingenting. Ty ehuru
själen genom att ihärdigt koncentrera sin verksamhet åt ett visst håll
kan under någon tid fördröja sömnens inträdande, tar dock omsider
naturen, som man säger, ut sin rätt. Hela vårt medvetna och fria
lif förlorar efterhand på hvarje punkt, i hvarje yttring, sin skärpa och
bestämdhet. Viljan öfvergår till slut i viljelöshet, tanken i tanklöshet.
Föreställningarna ila om hvarandra i ett alt dunklare, alt mera oredigt
skuggspel. Äfven sinnesintrycken upphöra småningom att blifva med
vetna, då de på grund af hela hjärnsystemets hvila ej längre kunna
af dettas särskilda organer föras fram till medelpunkten, eller åtmin
stone fordra en större grad af styrka än vanligt, för att hinna dit
och väcka hjärnans uppmärksamhet. Om man upplyfter ögonlocket
på en i djup sömn försänkt människa, så sammandrages pupillen i
följd af ljusets inverkan. En af de s. k. sensoriska ganglierna, som
höra till hjärnsystemets lägre centra, har mottagit intrycket och genom
sin förbindelse med ett rörelsecentrum frambragt nämda muskelrörelse
hos ögat; men hjärnan själf har ingenting bemärkt. Blir nämligen
den sofvande äfven strax därefter väckt, förklarar han sig fullkom
ligt omedveten om hvad som försiggått. En person, som eger för
mågan af en riktigt djup sömn, störes icke ens af det ansenliga buller
med åtföljande skakning, hvilka tyckas vara oskiljaktiga från den
snabba fortkomsten i verlden särskildt under järnvägs- och ångbåts
resor, och blir först vid uppvaknandet medveten om, huru lycklig i
vissa fall medvetslösheten är. Den som har vanan eller rättare ovanan
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
