Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MÄNNISKANS NORMALA SÖMN OCII DRÖM.
Emellertid är personligheten just det, hvarigenom de mänskliga
individerna äro hvarandra olika eller hvar på sitt sätt uttrycka det
gemensamma slägtets väsende. Med personligheten blir därför äfven
all individuel åtskilnad upphäfd. I sömnen som i döden äro vi alla
]ika, då vi, förenade af samma längtan, samma behof, sjunka till
hvila i naturens moderliga sköte. Här utjämnas det mänskliga lifvets
skiljaktigheter; här lägga sig lidelserna till ro. En sofvande män
niska är i verkligheten hvarken god eller dålig, rik eller fattig,
konung eller sfaT. Vi kunna på sin höjd, för så vidt vi känna och
erinra oss den ståndpunkt, hon i sin fria och medvetna utveckling
uppnått, säga, att hon vid uppvaknandet skall blifva eller komma att
visa sig såsom något af alt detta. Öfver lycka och olycka, fröjder
och sorger, kärlek och hat breder sömnen sin fridfulla glömska, sitt
plastiska lugn, sin stilla försonande harmoni. En särskild psykisk
betydelse får sömnen slutligen därigenom att, som bekant, alla ovä
scndtliga enskildheter, alla för individens fria utveckling likgiltiga
eller hämmande förhållanden vid uppvaknandet äro afsöndrade och
förgätna, under det de allmänna åskådningarna, de hufvudsakliga in
tressena däremot vunnit i klarhet och i styrka. Liksom organismen
tyckes sålunda äfven själen begagna sömnens hvila till att ordna och
kapitalisera resultaterna af det vakna lifvets arbete.
Men hurudant är, närmare betraktadt, människans själstillstånd
i förevarandc fall? Utgör medvetandet, såsom man sagt, själens vä
sende och lifsgrund, blir d,å icke den fullkomliga medvetslösheten
liktydig med dess död? Svaret på dessa frågor är redan i det före
gående delvis gifvet. Sedan vi förutskickat den anmärkningen, att
en medveten förnimmelse är den, som blifvit upptagen i själslifvets
enhet och sålunda utgör hvad man kallar jagets egendom, erinra vi
om, huruledes under sömnen förnimmelser stundom ega rum, hvilka
uteslutande uppbäras af hjärnsystemets lägre centra och följaktligen
sakna den medvetenhetens prägel, hvilken endast det högsta central
organet genom sin verksamhet förmår meddela. Häraf framgår åter
obestridligen, att medvetandet, ehuru den högsta bestämningen eller
egenskapen hos det mänskliga själslifvet, dock ingalunda kan antagas
såsom i hvarje ögonblick verkligt eller verksamt. Visserligen skulle
man kunna anmärka, att en medveten själsverksamhet dock är tänk
bar äfven om den framträder med en dunkelhet, som icke tillåter
någon erinring däraf öfvergå i det vakna lifvet. Ar icke för öfrigt
detta ännu antagligare, då man besinnar, att den djupa sömnen alltid
hän emot uppvaknandet efterträdes af en lättare, hvars jämförelsevis
klarare förnimmelser måhända undantränga och bringa i glömska de
föregående mera dunkla? I sådant fall måste emellertid åtminstone
dessa klarare förnimmelser, därest de verkligen varit medvetna, vid
uppvaknandet i någon raou ge sig tillkänna för erinringen. Då lik-
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
