Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖFVERS IKT.
såsom omskrifning för ”Blofiöxar synir”, hvilket ju visar, att sönerna i lef
vande lifve nämts med fadrens tillnamn. Hvad bevisar det då, att ”Lodbrokar
synir” i äldre källor anträffas?
Få personer hafva i sägen och historia undergått så skiftande öden som
denne Ragnar Lodbrok. Ifrån ett ursprungligen ganska ringa upphof växte
han genom sina söners och andra vikingars bedrifter till att omfatta ett helt
tidehvarf, och då ”sagan och sången bemäktigade sig hans gestalt”, på samma
gång som Nordens förste krönikeskrifvare började sina konstruktioner, bragtes
han å ena sidan i förbindelse med forntidens rent mytiska hjältar och blan
dades ä andra sidan in i Danmarks kungalängd. Den kritiska historieforsk
ningen har sedan sökt plocka bort den rika, från skilda tidsåldrar lånade
kostymen och uppvisa den verklige Ragnar Lodbrok, hvarvid man gått på
skilda vägar och kommit till stridiga resultat. Torfæus delar vikingen i tvänne,
af hvilka den ene skulle lefvat i 9:de, den andre i 10:de århundradet; Storm
gör också en tudelning, men på annat sätt: af Ragnar blir en dimfigur och
af Lodbrok en kvinna; men långt förut har Jessen dömt Ragnar Lodbrok att
döden dö ”förgäten och utan namn” år 814. Steenstrup vill dock åter väcka
honom till lif och sänder honom än en gång på vikingatåg kring verlden.
Ett utmärkande drag för denne forskare är nämligen den pietet, hvarraed
han behandlar de gamla danska och normanniska hos Saxo och Dudo m. fl.
bevarade sägnerna. ”En sägen är lika så litet fabel som den är historia’,
säger han och antager, att en sägen är sann, om den icke strider mot sam
tida underrättelser och har den ”inre sannolikheten” för sig; men vid be
stämmandet af denna inre sannolikhet synes författaren nog godtrogen. Afven
om sägnen synes innehålla en orimlighet, bör den dock enligt hans tanke
icke ratas, ty då sägnerna aldrig bevara årtalen och äfven understundom för
lägga en händelse till orätt ställe, kan man genom att företaga en omflytt
ning till tid eller rum få fram en historisk kärna, och slutligen beror sägnens
orimlighet stundom på ett missförstånd af sagoberättaren eller afskrifvaren, i
hvilket fall en texträttelse kan rädda sägnens historiska värde.
Den historiske Ragnar Lodbrok finner nu Steenstrup i den Ragnar, som
år 845 plundrade i Seinen och kom ända till Paris. I denne Ragnar har
man långt förut velat igenkänna sagohjälten, men Steenstrup har härför ett
ytterligare skäl än blotta namnlikheten och tiden, som stämmer därmed att
Lodbroks-sönernas verksamhet faller i åren 850—80. Om denne’ Ragnar
berättas nämligen i de frankiska annalerna och i en legend om St. Germanus,
huru han måst afstå från sitt plundringståg i följd af en i hären utbruten
dysenterisk sjukdom, och detta i detaljer, som stämma öfverens med hvad
Saxo berättar om Ragnar Lodbroks tåg mot bjarmerna. Här har Saxo såle
des förlagt sägnen geografiskt. Detta är visserligen möjligt, men knapt
mera. De nordiska sagorna äro ju fulla af dylika sägner om finnarne, huru
de insvepa folk i töcken och bringa dem sjukdom, så att inan icke behöfver
taga sin tillflykt till de frankiska annalerna, för att här finna analogi eller
grund *). Däremot har det all sannolikhet för sig, att vi återfinna Ragnar
Lodbrok i den Raghnall, om hvilket ett fragment af en irländsk annal be
rättar, att han under tiden före 866 blifvit fördrifven från Lochlann af sina
yngre bröder och kora med sina tre söner till Orknöarna; härifrån drogo de
två äldre af dem ”till de brittiska öarna för att anfalla franker och saxare”
*) Och äfven om man antager, att den kristna legenden och den nordiska sagan syfta
pä samma händelse hvilket ock Storm anser —, så torde i alla fall denne Ragnar, den
danske konungen Hnriks tjänare, svårligen kunna identifieras med den Raghnall, som enligt
Steeustrups eget antagande hade sitt tillhåll i Frisland och tillhörde den där herskande
grenen af kuugaslägten..
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
