Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.ITKUATURÖFVERSIKT.
als ingenting bevisa. Sålunda framhåller Steenstrup, att man ingen underrättelse
har om, att Rollo haft ett binamn sådant som Gångerolf, hvarför dessa personer
ej kunna vara identiska. Vidare berätta de isländska sagorna, att Gångerolf
var en ovanligt stor och tung man, så att han icke kunde rida utan måste
gå, hvaraf han fick sitt tillnamn. Härom veta de franska källorna intet, och
som det ej är tänkbart, att ett så karakteristiskt personligt drag kunde glöm
mas, bevisar äfven detta, att personerna i fråga ej äro identiska. Ohållbar
heten af bägge dessa bevis behöfver knappast påpekas. Ivar benlös tillnamn
är okändt i utlandets annaler, men ingen vill därför neka, att han är den
samme som deras Ivar Lodbroksson. Vidare: de nordiska sagorna förklara
anledningen till detta binamn så, att Ivar saknade ben, hvarför han icke kunde
gå utan hufvudsakligen var sina bröders kloke rådgifvare. ”Ar det nu tänk
bart, att ett sä karakteristiskt personligt drag kunde glömmas?” Slutsatsen
måste efter Steenstrups sätt att bevisa ånyo blifva den, att de nordiska sa
gornas Ivar är en annan än de utländske annalernas. Men är det icke det na
turligaste att antaga, att Gångerolf ursprungligen endast betecknat Rolf, den
starke fotgängaren (isl. göngumaör = fotgängare), och att sägnens uppgift,
att han ej kunde rida, är en senare utpyntning? Och för öfrigt, om också
denna förklaring förkastas, bevisar ju Ivars tillnamn till fullo, att ett sådant
”karakteristiskt personligt drag” kunnat af sagan uppdiktas, så att Steenstrups
bevis i intet fall duger *). Storm framdrager som stöd för sin teori, att vi
bland normannerna lika ofta träffa tillnamnet le Norman som le Danois, och
finner häri ”lika starka vituesbörd för danska och norska kontingenter till den
normanniska befolkningen”. Lika gärna kunde han hafva tagit provinsnamnet
Normandie som ett bevis för, att denna befolkning var uteslutande norsk, ty
om också le Norman brukats som tillnamn på en tid, då Normanni upphört
att vara gemensamt namn för alla skandinaver, hvilket Storm för öfrigt ej
nämner, så bevisar detta intet, då tillnamnet väl kunde bibehållit sig frän äldre
tid eller vara lånadt från provinsnamnet. Ett annat exempel på Storms bevis
föring är det sätt, hvarpå han söker styrka berättelsen om Gångerolf i Historia
Norvegiæ. Denna innehåller, att norske vikingar af Ragnvald den starkes ätt
i Harald Hårfagers dagar underlade sig Orchaderna, och att en af dessa vi
kingar var den Rodulf (Gongurolf), som eröfrade Roda (Rouen) i Normandie.
Men nu omnämner ett irländskt annalfragment (detsamma, som ofvan åberopats
såsom innehållande ett vitnesbörd om Ragnar Lodbrok), att en norsk (?) höfding
Ragnvald flyktade med sina söner till Orknöarua, hvilket ytterligare bekräftas
af den isländska traditionen om Ragnvald jarl, som fick dessa öar af Harald
Hårfager. Af kronologiska och andra grunder (se Steenstrups Normannerne
II: sid. 314 o. följ.) är det emellertid solklart, att Ragnvald Mörejarl omöj
ligen kan vara densamme som det irländska fragmentets Raghnall, son af
Albdann, och då Storm själf insett detta, såsom en not till ifrågavarande ställe
(sid. 171) upplyser, är det rent af obegripligt, hvad han menar med sin slut
sats: ”här hafva vi altså krönikans vikingar af Ragnvald den starkes ätt”.
Vid källornas stridiga uppgifter och ömsesidiga opålitlighet är det svårt
att i frågan om Normandiets grundläggning bilda sig ett säkert omdöme. Det
kan visserligen å ena sidan tyckas, att ingenting orimligt ligger däruti, att
Dudo, som utan grund gjorde Rollo besvågrad med karoliugerna och liopade
på honom hans föregångares bedrifter, också kunnat taga fel ora hans fäderne
härkomst, liksom något ”ömsesidigt alibi” för Rollo och Gångerolf vid anna-
*) Muller antager, att Ivar fått sitt tillnamn ”ob summam corporis agilitatem”. Pä
samma sätt som detta namn sedan födde en sägen, att Ivar ej kunde gå (fast det ursprung
ligen snarare betecknade motsatsen), kunde namnet Gängerolf föda den sägnen, att Rolf ej
kunde rida.
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
