Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk Tidskrift. 1879.
LITERATURÖFVERSIKT.
för vikingatågen i det nionde århundradet. Förf. behandlar i särskilda af
delningar vikingarnes uppträdande på olika håll, men har ögat tillika på de
öfriga härarnes rörelser, påpekar sammanhanget dem emellan och framhåller
städse, om det tinnes anledning att förmoda, att det är samma här, som på
skilda tider uppträder inom olika områden. Genom denna framställning är en
tidigare åsikt, som senast och skarpast blifvit uttalad af Sars, att flottorna
räknade blott ett ringa mantal, och att ”vikingarne likasom mångdubblade sig
genom sin hurtighet och aktivitet”, väsentligen modifierad och, försåvidt den
utsträckes till den egentliga vikingatidens sista skede, fullständigt vederlagd.
Skandinavien blef under och igenom vikingatågen en stormakt i Europa, som
ständigt låg i fält med väldiga härar, och det framgår tydligt af författarens
framställning, att nordboarnc voro de enda utom muhamedanerna, som hade
någon insikt i krigskonsten. Deras uppträdande var väsentligen olikartadt
på olika häll alt efter landens och folkens beskaffenhet, men öfveralt visste de
att begagna sig af konjunkturerna med en förundransvärd klokhet. Sålunda
infaller deras första framträngande uppför Frankrikes floder under de inre oro
ligheterna efter Ludvig den frommes död, och de inträffa alltid på den trakt,
som för tillfället är blottad på försvar, eller där de kunna träffa bundsför
vandter bland stridande härar. Detta sistnämnda var i synnerhet fallet i det
af inre strider söndrade Akvitanicn, och på samma siltt förstodo de att draga
fördel af klanernas misshällighet och stridiga intressen på Irland för att mätta
sin rotlystnad och maktbegär. Orsaken till vikingarnes framgångar ligger utom i
ofvannämnda förhållande och i de kristnes fullkomliga okunnighet om hafvets
och flodernas betydelse i ett krig till en stor del däri, att befolkningen så
väl i England som på fastlandet endast under en tid af året var förbunden till
krigstjänst, hvilket måste göra den underlägsen en fiende, som var på krigsfot
året om. Därför blef ock en seger öfver vikingarne som oftast utan synnerligt
resultat, ty då ledingstiden var ute, drog krigsfolket hem, och vikingarne voro
åter herrar i landet. Särskildt anmärker förf. såsom en orsak till Frankrikes
olyckor den fullkomliga bristen pä decentralisation, hvilken gjorde, att all
sammanslutning emot vikingarne, som icke företogs på konungens eller hans
ombuds befallning, ansågs som statsfarlig och motverkades eller till och med
upplöstes med vapenmakt, såsom fallet var 859 med bondeförbundet mellan
Seine och Loire. Häraf förklaras ock, att intet motstånd organiseras, då den
frankiske befälhafvaren är frånvarande, och om det en gång kommit till stånd,
upplöses, sedan han blifvit sårad eller fallen.
Då förf. (ll,sid. 147 o. f.) söker grunden till vikingarnes olika uppträ
dande pä Irland å ena sidan och de anglosaksiska och frankiska landen å den
andra däruti, att det förra hufvudsakligen hemsöktes af norrmän, som mest
slogo sig på handel, uppstälde ett vida mindre antal trupper och äfven sak
nade ”förmåga att organisera stora sammanhörande härar”, de senare däremot
af danskar, som både förstodo att eröfra stora landsträckor och att bruka dem
som fredens män; så synes det rec., som förf. i en fingerad skiljaktighet mellan
vikingarne själfva söker grunden till ett förhållande, som väl låter förklara sig af
det i grund och botten skiljaktiga mellan de undertvungna folken. Det kel
tiska klanväsendet har ju i alla tider visat sig oförenligt med hvarje germansk
statsinrättning. Erin har flere gånger varit af engelsmännen eröfradt och åter
förloradt, en kolonisation har begynt och åter afstannat, och mer än en gång
bar Englands hela makt varit nära att brytas mot dessa samma frihetsälskande,
oregerlige irer, som slutligen blefvo norrmännen öfvermäktige. Men vill Steen
strup därför frånkänna engelsmännen förmåga att eröfra? eller förmåga att be
bygg*l? Het vill han säkert så mycket mindre, som den engelska staten grund
lädes af normanner, och Normandiet af statsdanande danskar. I England
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
