Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
och på fastlandet träffade vikingarne före sig en statsform och en kultur, som var
beslägtad med eller i alt fall icke i grund och botten fiendtlig mot deras
egen, och därför började, såsnart eröfringen var gjord och kristendomen antagen,
en sammansmältning med den förra befolkningen, och vikingarne kände sig snart
hemmastadda i det nya landet. Men på Irland gälde det icke att eröfra en gång
eller några gånger, utan hundrade gånger, år efter år och dag efter dag i ett
evigt krig, så att det är fara värdt, att här skulle hela Danmarks makt icke
i längden hafva räckt till trots folkets förmåga att organisera stora härar.
Emellan de kristnes och vikingarnes kultur i allmänhet har förf. en
sammanställning, i hvilken han söker ådagalägga, att de senare voro i andligt
afseende rikt utrustade och egde en icke obetydlig odling. Liksom han förut
framhållit, att normannernas härväsen uppenbarar en ”andlig mogenhet”, sä
fäster han nu uppmärksamheten på, att de icke häller af de kristne upp
fattades som barbarer, hvilket dels framgår däraf, att kristna nationer och
förstår i dem sökte bundsförvandter och knöto med dem allahanda sociala
förbindelser, liksom enskilda personer hos vikingarne sökte skydd, dels däraf,
att de jämförelsevis sällan betecknades med namnet ”barbarer.” Det faller
säkerligen ingen in att förneka, att norraannerna voro andligen rikt utrustade,
om man härmed menar anlaget och icke raogenheten. Men de bevis, förf.
framdrager för deras själfständiga odling, göra icke till fylles. Ty en sträng
krigisk disciplin träffar man ofta hos de råaste stammar (t. ex. hos raagya
rerna, med hvilka förf. gör en jämförelse), och hvad de sociala förbindelserna
angår, så hafva nöden, vinningslystnaden och hämndbegäret i alla tider kastat
folk och enskilde i armarna på dem, som de föraktat, hvarvid jag endast vill
erinra om byzantinarnes förhållande till hunner och bulgarer. Och om nor
raannerna ofta i västern undgingo det obestämda namnet barbarer, kan icke
detta till en del förklaras däraf, att västerländingarne med dem stodo i en så
stadig beröring och erhöllo om dem en så noggrann kännedom, att de på
den grund föredrogo att beteckna dem med deras folknamn? För öfrigt bör
man icke glömma, att hvad vikingarne undgingo i väster fingo de till godo i
öster, och härvid kan icke invändas, att de pä detta håll uppträdde slavise
rade och i förening med slaver, ty de skarpaste och mest föraktliga uttrycken
hos såväl greker som araber gälde normannerna vid deras första uppträdande,
då de voro åtminstone jämförelsevis oblandade. Härmed vill jag dock
icke neka, att ju icke normannerna kunnat i jämförelse med magyarer och
andra den tidens vilda horder förefalla i någon mån odlade; men jag anser
som ett fel i författarens arbete, att han äfven i andligt afseende framställer
normannerna så att säga som köpmän, hvilka kornmo att utbyta en kultur
mot en annan, i stället att skarpare framhålla, att vikingatiden var de nordiska
folkens daningstid, då de voro satta ”på fostring” hos snart sagdt alla verldens
civiliserade folk. Därför att så var, är det ock af vikt att undersöka, om
ett kulturdrag, som man anträffar hos normannerna, verkligen medfördes ifrån
hemlandet, eller om det icke snarare var en möjlighet, som först i beröring
med västerlandets kultur utvecklades till aktivitet. Men för en sådan jäm
förelse är det nödigt att göra en sammanställning mellan normannernas färd i
västerviking och östervåg.
Rörande vikingatågens följder för västerlandet, af hvilka skarpast fram
hålles den totala ombildningen af krigsväsendet, samt många andra intressanta
undersökningar, pä hvilka utrymmet icke tillåter att här ingå, får rec. hänvisa
till författarens eget arbete, som väl förtjänar en närmare bekantskap, än dessa
korta fragmenter kunnat meddela. Ty i detta ega vi nu och först nu en pä
samma gång tillförlitlig och väl skrifven historia öfver de stora vikingatågen
väster ut. Nils Höjer.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
