Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk Tidskrift. 1879. ~
EN BLICK PÅ DEN NUVARANDE FILOSOFIEN I TYSKLAND.
som ledt deras upphofsmän. Att filosofer, tillhörande den Hegelska
riktningen, företrädesvis tagit en betydande del i detta arbete förklaras
särskildt deraf, att enligt Hegel den sanna filosofien jnst skall framgå
såsom resultat af de ensidiga och relativt osanna ståndpunkternas själf
dialektik; såsom exempel därpå kunna jämte Michelets, Erdmanns
och K. Fischers arbeten i filosofiens historia äfven nämnas Zellers, så
vida som denne, ehuru nu mera icke tillhörande den Hegelska skolan,
dock inom denna vunnit sin utbildning och ännu fortfarande betraktar
Hegels system såsom fulländningen af den genom Leibnitz inledda
idealistiska filosofien. Bland författare i denna väg må för öfrigt märkas
E. Reinhold, Trendelenburg, Chalybæus och Prantl, ehuru deras arbeten
icke falla inom den närmaste tiden, vidare Lange, Harms, Diihring
och nu senast Windelband. Langes ”Geschichte des Materialismus”
utmärker sig icke blott genom den grundliga forskning, hvarom det
vittnar utan ock därigenom, att det innehåller framställningen af för
fattarens egen kritiska åsigt. Deremot förtjenar Dilhrings ”kritische Ge
schichte der Philosophie” egentligen blott att anföras såsom exempel
på huru filosofiens historia icke bör skrifvas; den innehåller nämligen
mindre filosofernas egna åsikter än författarens räsonnementer öfver
deras personer och läror. Plato betraktas såsom inledningen till den
grekiska filosofiens förfall, Leibnitz såsom en tillfällighetsfilosof, hvars
hela betydelse består i förfuskningen af andras systemer, Schelling så
som en charlatan och Hegel såsom en förvirrad skolastiker. Högst
ställas A. Comte, Stuart Mill och Schopenhauer, den sistnämnde på
grund af sin ”stora och ädla karakter”. Angående den samtida filo
sofien gifva Erdmanns ”Grundriss der Geschichte des Philosophie” (3
uppl.) och Ueberwegs bekanta arbete med samma titel tämligen utför
liga redogörelser. Den grundlighet hvarmed undervisningen i de klas
siska språken drifves redan vid gymnasierna och ännu mer vid uni
versiteterna i Tyskland, visar sina frukter i ett omfattande kritiskt
studium af den gamla filosofiens källskrifter. Såsom en bland de vik
tigaste stridsfrågorna på detta område må nämnas den om de platonska
dialogernas äkthet, i det att C. Schaarschmidt, prof. i Bonn (nu mera
utgifvare af tidskriften ”philosophischc Monatshcfte”), delvis föregången
af Sochcr och Uebcrweg, förnekat äktheten af flera bland dem, hvilka
dock af ålder varit ansedda som äkta (Philcbus, Sophista, Politicus,
Parmenides, Kratylus m. fl.). Denna åsikt har dock icke vunnit synner
ligt bifall och synes för öfrigt sammanhänga med en altför ringa upp
skattning af de utmönstrade dialogernas värde, hvilket med afseende
på vissa bland dem är så stort, att, om Plato icke författat dem, deras
för efterveriden helt och hållet okände författare måste hafva varit
en likaså stor tänkare som Plato själf. Men i hvarje fall äro de mellan
dessa och Platos öfriga dialoger uppvisade motsägelserna tillräckligt
betydande för att i viss mån modifiera åsikterna om den platonska
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
