Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATDRÖFVERSIKT.
Tillstyrkte Deras Exellencer lejde för Bellmau,
hvilket skulle äfven i samma form expedieras.”
Häraf framgår, dels att Bellmau aldrig, som herr Fryxell påstår, begärde
att få göra konkurs, hvilket så mycket mindre behöfdes, som (enl. utdrag ur
slottkanslits protokoll d. 22 Sept. 1763 i Riksarkivet) af hans tvänne uppgifna
fordringsägare den ene förklarade sig ej ha något emot hans återkomst och
den andre att han ej hade något att fordra, dels äfven att intet ordas om
hans ställande under uppsikt. Som sagdt, lejden beviljades d. 28 Sept. 1763
och Bellman återkom till fäderneslandet omedelbart därefter, samt inlemnade
d. 26 Nov. 1763 en skrifvelse til Fullmäktige, hvari han klagande öfver den
ringa uprauntran i befordringsväg, han rönt i banken, anhöll om afsked, efter
som han hade ”den bästa apparence at göra större lycka annorstädes.” Denna
afskedsansökan, hvilken herr Fryxell ej omnämner, beviljades så till vida, som
han entledigades från vidare uppvaktning i Banken, men fick ej skriftligt af
sked. Ej ett ord nämnes ännu om några ”vinglerier”. Det är först nästa
år, då en träta i Banken gifvit anledning till en noggrann undersökning om
de yngre tjänstemännens ställning, som det i det märkliga memorialet af d.
4 April 1764 underställes Herrar Fullmäktige, att Bellman, som ”i detta ving
leri inledt åtskillige andre betjente, som kan antagas af deras för honom på
större och mindre summor tecknade borgen, hvarför de fläste äro lidande”,
dels äfven ej inställt sig i banken sedan han på lejd återkommit (man tyckes
ha glömt den redan beviljade afskedsansökningen), måtte förvisas banken.
Denna hemställan beviljades ock af Herrar Fullmäktige i den form, at de för
klarade honom redan på sin faders begäran ur Bankens tjänst entledigad, häri
således mera konsekventa än styrelsen, sorn ville afskeda en person, som re
dan var befriad från ”vidare uppvaktning i Banken” och således på fullkomligt
goda grunder ej instält sig därstädes. Det är denna resolution, som herr
Fryxell rört ihop med den föregående, ty häri nämnes ej ett ord om ”den
beräkning, att sonen skulle göra bättre lycka i något annat verk”. Oss synes
som denna Fullmäktiges resolution ingalunda bör anses som ett fördöljande af
de värkliga skälen, såsom herr Fryxell antager, utan snarare ett hänvisande
pä den föregående resolutionen, och sålunda på vissj sätt ett ogillande af det
oformliga i styrelsens förslag. Måhända ansågo Fullmäktige äfven att de
”vinglerier”, i hvilka Bellman skulle ha inledt sina kamrater, ej vore af annan
beskaffenhet, än att han, något som äfven styrelsen anger, förmått dem att
för sig teckna borgen (hvilket han för öfrigt äfven gjort för dem), och att
detta i förening med det oformliga i styrelsens memorial förmått dem till
denna resolution. Här sluta Bankens handlingar angående Bellman. Herr
Fryxell nämner visserligen en resolution af d. 11 April 1770, men den dagen
finnes ingen sådan utfärdad.
Ännu ha vi ej hört talas om den rättegång, som man enligt herr Fryxells
framställning kunde tro ha föregått Bellmans flykt til Norge. Denna inträf
fade också efter såväl Bellmans återkomst som Fullmäktiges resolution. Det
är herr Skoglar Bergström, som har förtjänsten att i Hofrättens arkiv ha upp
täckt denna. (En uppsats af honom härom linnes införd i Aftonbladet d. 17
Okt. 1868. Själfva handlingarna finnas nu i Kongl. Biblioteket). Men mycket
är ännu outredt. Målet anhängiggjordes vid Svartlösa häradsrätt, enär Bell
raan frän sin återkomst ur landsflykten vistats hos sina föräldrar på Ärsta
sätesgård i Brännkyrka socken. Inför sagde häradsrätt anhöll Bellman näm
ligen redan d. 27 Febr. 1764 att blifva försatt i konkurs, då han ej mäktade
tillfredsställa sina fordringsägare. Vid sommartinget d. 4 Juni anmäldes ock
fordringar till ett belopp af 17,446 D. K. eller i vårt nuvande mynt ungefär
4,062 Kronor. Rätten fann efter skedd öfverlaggning, att, då Bellman ej be-
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
