Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
död i detta hänseende, så är det dock säkert att man sofver en sömn, ur
hvilken en rätt fosterlandsvän med klappande hjerta hoppas, att vi snart och
ej för sent måtte väckas igen.
Det är naturligt, att mot en sådan omstörtning röster höjt sig i Dan
mark, icke blott på prosa, utan äfven på vers. En af de äldre danska poe
terna, sjelf tillhörande epigonerna, men bland de bäste, Kaalund, har höjt sin
röst i en satirisk dikt, ”Brændende Spörgsmaal”, der han i en ledig och fyndig
form, stundom qvick och etsande, stundom fyld af den värme, som cn ädel
indignation föder, ställer sig på idealets sida och läser lagen för de nya bild
stormarne. Efter en skildring af tiden med dess larm och dess usla offentliga
moral, hvilken skildring han slutar med dessa ord:
”Yi staa foran en Afgrund, og Mængden trænger paa:
Lykken har man lovet den, og Lykken vil den naae.
Denne Stilling er i Længden generende:
Vi gjör kjæmpeskridt paa Stedet marscherende!”,
öfvergär han till konst och poesi, hvilkas uppgift ju skulle vara att befria
oss. Men nej, säger han,
”Det är just det Fine ved den nye Poesi:
den dypper os i Mudret af Tiden”,
och han gifver sin förtrytelse riktigt luft i följande rader:
”Virkeligheden, som saa skammeligt før
stod i strid med ideerne og Drømmene,
og som Faa kun forstod at tage med Humør,
naar de rigtig saae den efter i Sømmene,
den serveres nu i Kunsten: vi skal sluge den raa,
der er virkelig dem, som forsøger derpaa —,
naa! det er nu deres Fornøjelse,
de raaa have en vidunderlig Fordøjelse!”
Ja, för att slippa offra till denna nya Svantevit, vill författaren, såsom han
säger, blifva ”romantiker paa Trods og dreje paa den sværmeriske Lire”.
Som man ser, har han här i sin ifver förblandat verklighet och råhet.
Att verkligheten utgör den botten, från hvilken all konst och poesi utgår,
skall väl intet konstnärligt sinne vilja förneka, om också svärmiska själar
finnas, hvilka drömma om det poetiska såsom icke egande någon gemenskap
med denna jorden; och att konsten och poesien icke hafva något med råheten
att skaffa är något, som hvarje sundt och ädelt sinne gerna medgifver den
ärade författaren. Men likasom ingen skönhet kan finnas utan idealitet och
lyftning, lika säkert är också, hvad en nyligen afliden svensk skald yttrat,
ord, som gång efter annan blifvit inom vårt land med rätta upprepade såsom
grundsatsen för en ”sund realism”:
Hvad ofvanefter är, når ingen till
Som ej har fäste för sin fot på jorden.
(Talis dualis.)
Detta sträfvande efter idealitet får ibland ett särdeles vackert uttryck hos
författaren, såsom då han karakteriserar den makt, hvilken nu drifvit honom
att yttra sig i kampen om det nya:
”Det fylder mig med Haab, giver Mod, giver Lid,
det taler selv ud af döde Stene;
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
