Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNEBERGS TRAGEDI, KUNGARNE PA SALAMIS.
bure en rubbning i dessa rättsförhållanden, hvilken måste föra för
derf öfver hus och land. Runeberg begagnar sig visserligen, där
han låter Tekmcssa ställa samma råd till Eurysakes, af uttrycken
”underjordens Gudar” eller makter, men på ett sådant sätt, att dubbel
heten af gudaväsenden är upphäfd och blott den sanning återstår, att
den döde ej står under menniskans dom, utan under den eviges:
Kortsynta barnatanke hvad du irrar lätt!
Hvem tillhör väl den döde, den som slutat af
Sin räkning ren med menskor, om ej Gudarne?
Se blott mot qvällens skyar, lär Dig lag af dem!
En stund de skimrat under fästet, nästa stund
Ger fästet dem i stilla skurar åter bort
At deras ursprung jorden. Fattar bilden du?
Som de så sändas ock ur Hades’ dunkla djup
Utaf dess gudar svaga töckenbilder upp
Att gå en tid i dagens ljus med menskonamu.
Du ser dem skifta, stråla, mulna, sörja, le
I dag; kanske i morgon ren är leken slut.
Men strängt tillbaka kräfva gudarne sitt lån
Och ve den menska, som dem djerfs förhålla det (p. 177).
I öfverensstämmelse med en mindre dualistisk verldsåsikt hoppas
ock Leontes icke blott, såsom Antigone, att återse sin far i Hades,
utan ock, liksom Fjalar, på ett lif hos gudarne efter döden, under
det den grekiska diktens gudar icke äro de dödes gudar utan fasa
för förgängelse och underjord, så att de, såsom Artcmis i Hippolytus,
öfvergifva sina älsklingar i deras dödsstund:
O ljufva fröjd af döden, då den kröner sist
En kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut!
Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust
Af ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu,
Att ingenting skall skilja mig från henne mer
Den gudahöga, som jag helgat lif och död (Dike).
(Runeb. p. 165).
Sådana ord erinra om Platos Sokrates men icke om någon person
i tragedien.
VII.
Men Runebergs tragedi för icke blott till försoning med gudarne
utan ock, oaktadt handlingens sorgliga utgång, till försoning mellan
människorna. Detta är den andra sidan, från hvilken denna tragedi
är olik åtminstone flertalet af de grekiska. Den gamla tiden var
stark i kärlek men kanske ännu starkare i hat; dessa motsatta känslor
äro ofta blott två sidor af samma kärlek. ”Du skall älska Din vän
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
