Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITEBATURÖF VBRBIKT.
laiidsmålsgranskare hafva omtalat samma fenomen under det mindre noggranna
namnet ”vokal-klyfning”. 1 våra dagar, då den filologiska luften så att säga
är mättad med accent, och då i skilda språk den ena anomalien efter den andra
vinner sin tydning genom införandet af accenten som faktor i räkningen, är det
lärorikt att se, hurusom äfven den rent musikaliska accenten, som hittiis lemnats
mera opaaktad, är af så lifskraftig natur. Den exspiratoriska (ett forte utmär
kande) accentens inflytande på vårt svenska språks utveckling har nyligen blifvit
tillräckligen ådagalagd genom Axel Kock, likasom i våra grannland Joh. Storms
och Sv. Grundtvigs undersökningar äfven lemnat bevis för accentens språk
historiska betydelse.
Noreens Ordbok har utom sitt filologiska värde äfven ett kulturhistoriskt,
därigenom att den söker upptaga Fryksdalsmålets ordförråd fullständigt, ej
blott såsom vanligen varit fallet vid landsmålsbeskrifningar den del,
hvilken afviker från riksspråk, t. Det har sitt intresse att se, huru stor och
af hvad slag den idékrets är, inom hvilken en relativt undangömd landsorts
befolkning i våra dagar rör sig. Enligt författarens ordbok skulle en Fryks
daling till sitt förfogande ega vid pass 8000 enkla och sammansatta ord. Att
förteckningen ej är alldeles fullständig, är visserligen lätt nog att finna. Säker
ligen vore det ex. för dristigt att vilja draga några kulturhistoriska slutsatser
med afseende på Fryksdalens politiska åsikter däraf att ordboken erkänner
ordet konung men ej drottning, eller med afseende på denna trakts literära
förhållanden därur att man i förteckningen finner bokbindare men ej bokhand
lare. Icke häller våga vi tro, att psalm, psalmbok, postilla äro obekanta ting
för en befolkning, som känner bibel, katekes, predikning. Dock gör Noreens
arbete i det hela så mycket intryck af saravetsgrannhet, att ett och annat
dylikt förbiseende ej kan anses minska dess filologiska gagn. Mera beklaga
vi, att ett rikligare upptagande af munartens fraseologiska vändningar ej ingått
i författarens plan.
Dland intressanta ord som vi påträffat i Fryksdalsordboken må det til
låtas oss att särskildt påpeka ett. Ringfingret heter i denna munart namn
lösen. Vi känna icke denna benämning från någon annan germanisk dialekt,
öfver hufvud icke från något västerländskt språk. Däremot har ringfingret
likbetydande , namn i en mängd språk, som äro oss vida mera främmande.
Frän finskan (som redan i Kalevala omtalar ”det namnlösa fingret”), estniskan,
litauiskan och ryskan de europeiska språk i hvilka vi återfunnit samma
uttryck kunna vi följa det genom turkiskan, ossetiskan och persiskan,
vidare genom indiska, tibetanska och mongoliska tungomål ända till kinesernas
språk. Ordet har altså intet med språkens slägtskapsförhållanden att göra,
är det ett gammalt kulturlån. Som sådant är det i sitt slag det märkvärdigaste
vi påträffat, ännu mer märkvärdigt just därigenom att det afser en så ringa
sak, som människohandens mest otjänstbara ledamot. Ordet är ytterligare
intressant såsom varande, så att säga, en den mänskliga språkfönnågans bank
ruttförklaring; denna har erkänt sig vara ur stånd att bilda ett namn åt det
ifrågavarande fingret. Tydligen är uttrycket uppkommet hos ett folk, som ej
haft det fjärde fingret till sedvanlig ringbärare; tänka vi oss själfva i sådan
kasus, skola vi lätt finna, att detta finger verkligen är svårast att benämna h
De västerländska folken hafva sedan urgamla tider burit ringen på vänstra
handens fjärde finger; redan Gellius, som omtalar denna sed hos forntidens
romare och greker, härleder den från Egypten och vet berätta om att mumie-
’) I Hazlewoods Fidji-ordbok omtalas ett namn pä ringfingret, som också vittnar om
svårigheten att pä naturligt sätt benämna detta. Det heter i nämnda språk ai drogadrogawale
”den som förgäfves skriker sig hes”. Skälet itill namnet förklaras vara att Fidjiborna afhugga
lillfingret, hvaröfver dä dettas närmaste granne uttrycker sin saknad.
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
