Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk tidskrift.
tydelsc sora den om friheten och hvilka äro ägnade att gifva åt denna dess
behöfliga fyllnad och korrektiv.
Sådan fyllnad såg Luther särskildt uti läran om nåderaedelsembetet såsom
en gudomlig ordning. Såsom det ofta har anmärkts, att det i allmänhet var
till stor välsignelse för den lutherska kyrkan, att hon icke konstituerades
genom antagande af en symbolisk bekännelseskrift under sin ofvan nämda
»Sturm und Drangperiod» utan först då, när hennes medvetande genomgått
den skärseld, som bereddes henne genom de ultraprotestantiska rörelserna,
så kan det oek med alt skäl räknas såsom en välsignelse för vår kyrka, att
hon ej förr än 1530 blef kallad att i en, hennes hela lif konstituerande be
kännelse, framlägga sin tro om det andliga prestadömet särskildt i förhållande
till det kyrkliga ämbetet När hon i Augsburgiska bekännelsen framlägger
denna sin tro, upptager hon alt hufvudsakligt och väsentligt i Luthers ti
digare framställning om det andliga prestadömet men håller sig fri frän så
dana hans utsagor härom, som kunde innebära ensidighet och leda till miss
förstånd och missbruk.
I lutherska kyrkans historia kom sedermera en period, då medvetandet
om det andliga prestadömet icke odlades eller hölls rätt vaket. Det måste
räknas såsom en förtjänst, att Spener ånyo kraftigt framhöll betydelsen af
detta prestadörae. Sättet, hvarpä han detta gjorde, kan dock ej i allo gillas;
framför alt icke, att en hufvudsak för hans framställning blef att principielt
upphäfva skillnaden mellan detta prestadörae och det kyrkliga ämbetet. Isyn
nerhet den följande pietismens historia rned dess konventikelväsende bevisade
faran af detta, enligt vår öfvertygelse, stora missgrepp i Speners lärosätt.
Bland de skadliga följderna af detta missgrepp bör ock räknas, att frågan
om det andliga prestadömet blifvit en stridsfråga mellan olika kyrkliga rikt
ningar inom den lutherska församlingen. Såsom pietismen med ett synnerligt
intresse accentuerade läran om det andliga prestadömet för att därur hemta
stöd för alla församlingsledamöters rätt att utöfva det kyrkliga ämbetets funk
tioner, så har sedermera icke sällan denna lära afhandlats på ett sätt, som
gälde den intet annat än eller åtminstone hufvudsakligen blott en kyrklig
ordningsfråga, då den däremot, rätt fattad, har en mycket stor, omedelbart
religiös betydelse. Från ett håll har den drifvits med synnerlig förkärlek och
lagts till grund för sträfvanden att från bottnen omgestalta hela vårt kyrko
skick, åberopats såsom stöd för alla slags antinomistiska rörelser på kyrko
ordningens område. Från motsatta hållet har framkommit en reaktion här
emot, hvilken ,ej kan frisägas från en viss misstänksamhet mot hela denna
lära och ett försummande af att tillgodogöra sig det rika innehåll, som enligt
både den heliga skrift och vår kyrkas bekännelseskrifter i den inneslutes.
Ingen lär därför med fog kunna neka, att en ganska stor oklarhet i upp
fattningen af läran om det andliga prestadömet är tämligen allmän äfven bland
de verkligt religiöst intresserade i vår församling. Särskildt i fråga om för
hållandet mellan sagda prestadörae och det kyrkliga ämbetet har denna oklarhet
sin grund äfven uti hvad vi måste anse såsom en brist i vår gällande bibel
öfversättning. Den sakkunnige förstår väl, att stor skillnad är mellan bety
delsen af orden nQEofivTSQQi och LEQSLg, men i vår bibelöfversättning tolkas
båda med »prester.« Att man ej vetat om eller ej aktat på denna skillnad,
har ej sällan framkallat långa deduktioner och omfattande teorier, från hvilka
man skulle afhållit sig, om man besinnat, att det först nämda ordet är en
ärnbetstitel, hvilken aldrig tillägges de kristne i gemen utan allenast vissa
kyrkliga ämbetsmän, under det att det senare är uttryck för den höga ställ
ning och kallelse, hvilka tillkomma enhvar, som står i det rätta, personliga
förhållandet till Herren Gud.
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
