Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TULLTARIFER OCH HANDELSTRAKTATER I EUROPA 1871 —1879.
nationer genom den epokgörande lagen af d. 19 Maj 1866. Frankrike
som altsedan 1816 omgärdat sin sjöfart, sin kolonialhandel, sitt skepps
byggeri med ett system af förbud, taxor och tullar afsedda att ute
stänga all konkurrens af främmande fartyg, skeppsredare och skepps
varf, kom efter lifliga strider och en grundlig undersökning af alla han
delsmannen afseende frågor, hvilken varade från 1862 till 1864, slut
ligen till erkännande af det fria utbytets grundsatser för sjöfart och
fartygsindustri. Afven å detta område hade skyddsystemet fostrat en
motsats mellan olika industriers intressen, som slutligen sprängde det
samma. Den stora handeln, som bakom sig hade ej blott den inre
konsumtionen utan äfven de betydande franska exportindustrierna med
deras intressen för billigt pris å råvarorna, klagade högt öfver det pri
vilegium, som till de franske skeppsrcdarnes förmån hindrade de ut
ländska varornas införsel på de bekvämaste vägarnc och till billigaste
pris. Skeppsredarne å sin sida framhöllo omöjligheten att täfla med
Englands, Norges och Italiens handelsflottor, så länge förbud eller höga
införseltullar skyddade de franska skeppsvarfvens intressen och hind
rade dem att på den billigaste marknaden förse sig med de billigaste
och bästa fartygen. Skeppsvarfsegarne åter kunde med skäl anföra,
att så länge de icke eller endast med svårighet kunde på den billigaste
marknaden förse sig med de billigaste och bästa trävaror, järnarbeten,
segelduk, tackel och tåg samt öfriga skeppsinventarier, så länge franska
tillverkare af dessa deras råämnen åtnjöto ett skydd, som innefattade
eller gränsade till förbud mot införsel af utländsk vara, kunde de ej
eftergifva något af sina privilegier. Lagen af 1866 löste dessa frågor
genom nedsättning af tullsatserna å färdiga fartyg, fartygsdelar och
skeppsinventarier till en obetydlighet, genom medgifvande af ”admis
sion temporaire” för alt till ett fartygs konstruktion och utrustning
erforderligt material, genom upphäfvande af alla tonnageafgifter på
främmande fartyg och af all ”surtaxe de pavillon” för de i främmande
fartyg införda varor. De franska skeppsvarfven och skeppsredarne
lemuades således att utan hinder för egen verksamhet reda sig i fri
täflan med främmande länders handelsmariner.
Den franska handelsmarinen har under den tid som sedan dess
förflutit icke vunnit den utveckling, hvilken 1866 års lagstiftare utlof
vade som en verkan af den fria konkurrensens inträdande; den hat
tvärtom gått tillbaka på ett sätt som gifvit anledning till stor mis
stämning och allvarliga bekymmer. Det är ett obestridligt faktura,
att den franska handelsmannen, som för icke så länge sedan inne
hade rummet efter den engelska, vid slutet af 1875 endast räknade
953,000 tonnes, eller hälften af Sveriges-Norges och innehade det
sjätte rummet d. v. s. efter England, Förenta Staterna, Sverige-Norge,
Italien och Tyskland; att den sedermera icke höjt sig utan snarare
minskats och att fartygens medelålder stigit, hvilket utvisar minsk-
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
