Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY NORSK TENDENS DIKTNING.
gen, som låg öfver natten hos hans excellens, hör skottet, rusar half
klädd på scenen, får veta det skedda, »dækker sitt ansigt» och omedelbart
därefter »dækker sit åsyn:» »Så det koster det at ælske mig? Straks!
Straks Ja straks!» Dock icke så straxt: först komma generalen,
grossereren, fogden och presten, ett långt samtal uppstår med sorg- och
trohetsbetygelser; konungadöme, kristendom, ordensväsende, stats
kyrkan med mera afhandlas och få sin dom; kongen har aftonen förut
skaffat sig en ny revolver, hvilken han turvis erbjuder den ene efter
den andre, på det att de genom det lilla offret af sitt eget lif måtte
få bevisa honom sin kärlek, men alla undanbedja sig. Kongen: »Far
væl!» och går ut. Därpå höres ett nytt skott, därefter förvirrade rop:
»Kongen!» »Kongen?» »Kongen!» Förhänget faller under musik, går
åter under musik upp till en andesyn med soli och körer, det hela
slutande i ett briljant fyrverkeri med »Sanhedens sol, givende alle og
alt lys. En hymne strømmer. Dens tekst er; Sanhed.»
Vi hafva anfört så raånga profstycken ur den prosaiska dialogen,
att vi icke hafva något rum öfrigt för det poetiska i andescenerna.
Sanningen att säga, så ana vi mer än vi förstå skönheterna i de se
nare. Det är med hr Bjørnsons »Kongen» som med Wagners operor,
att text, musik och dekoration äro så oskiljaktige, att ingendera delen
fullt kan fattas utan i förening med de båda öfriga. Det hade därföre
varit nyttigt, om partituret till den förklarande musiken fått åtfölja
texten, men denna brist kan afhjälpas i de nya, ännu icke behöfliga
upplagorna. På samma sätt med sceneriet, hvilket nu mera lätt kan
ske, sedan man lärt sig konsten att taga andefotografier. I synnerhet
skulle det för uppfattningen af det hela vara vigtigt att få något när
mare betrakta anletsdragen hos »Den grå» i andra mellanspelet, hvilken
så rörande klagar öfver sin son och så sataniskt frestas af osynliga
tyranner, osynliga qvinnor samt andra osynliga korister. Det skulle
också vara af intresse att veta, hvad slags »væsener» vi hafva att tacka
för den vackra jublande brudhyranen i det tredje, samt om det verk
ligen är »Den grå», som är i färd med att sjunka i efterspelet. Be
klagligtvis kan denna vetgirighet icke för det närvarande tillfredsställas.
Af hr Bjørnsons mångåriga vana vid det teatraliska kunde man
vänta sig ett mönstergildt arbete i alt, som rörer den sceniska anord
ningen, såväl i luftkretsen som på jorden, och några partier äro onek
ligen af stor effekt. I likhet med sin föregångare William Shakspeare
förstår han att genom ett välberäknadt anbringande af skenbart ko
miska pointer midt i det tragiska gifva detta senare en fulltonigare
verkan; en sådan af verkligen gripande effekt är Flinks och den döf
stumma pigans sysslande med en sur tobakspipa, midt under den
lidelsefulla dialogen om assurans-kassen. Hans förmåga af karakters
teckning förnekar sig icke, och han har fyndigt användt typer, där
det mindre var fråga om individer än om hela samhällsklasser: det
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
