Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY NORSK TENDBNSDIKTNING.
undra kallas omänsklighet, men till odelad belåtenhet för mindre konst
närligt anlagda varelser, som icke kunna finna sig i att såsom helt och
hållet ihåligt och lögnaktigt stämpla ett äktenskap, i hvilket makarne
båda två hafva sina stora fel men i hvilket de ändå, enkannerligen hustrun,
som under allt osmakligt pjoller och alla förskämda vanor bär ett sant
kvinligt hjärta i bröstet, icke ega rätt bete sig som ormar, apor eller
tigrar.
En man må med Hilmar Tøunesen i Samfundets Støtter hålla
»ideens fane» aldrig så högt upp i vädret, sällan skall han dock lyckas
inbilla någon, att denna fana färdigsömmad från skyn nedfallit för hans
fotter. Oftast destillerar skalden sin idé mödosamt ur mängden af karak
terer och händelser, som fallit under hans iakttagelse; icke sällan finner
han den i det konkreta så fullbrygd och färdigjäst för sig, att han
endast hehöfver gjuta henne i sitt eget kärl, för att låta henne antaga
formen af det senare. Det händer till och med ibland, att tillfälligheten,
som man säger, är en bättre poet än poeten: hony soit qui mal y
pense. När man dricker ett ädelt vin, frågar man sällan efter den mörka
källare, ur hvilken flaskan senast upphemtades, men så mycket mer
efter färgen, formen, slipningen och genomskinligheten af glaset, hvari
det serveras.
Diktaren har rätt att i sin smak och för sina syften utstoffera
det hela, och hr Ibsen har i de båda stycken, om hvilka här närmast
handlas utöfvat denna rätt till dess yttersta gräns. Det är ett eget
missbruk, som bedrifves med den nyuppfunna konsttermen naturalism:
man menar därmed mindre en trogen kopia af det verkliga, än en
öfverlastning, särdeles i framdragandet af det vederstyggliga, ett sättande
under förstoringsglaset af sådant, som är gjordt att ses i perspektiv.
Med all den välförtjenta aktning, och i vissa delar den verkliga
beundran, vi hysa för hr Ibsens författarskap, kunna vi icke helt och
hållet fritaga honom för ett öfvermått af detta slags naturlighet, hvilken,
om än så samvetsgrant härmande verkligheten, icke därför är mera
sann än fräknarne i ett ansigte sedda under mikroskop. Vi hafva ien
föregående uppsats häntydt på den ängsliga noggrannhet, hvarmed han
i sitt stora dubbeldrama framdragit en mängd simpla hvardagligheter
från det konstantinska tidehvarfvet, och vi tveka ej att tillägga, att han
på ett onödigt stötande, tråkigt och säkert icke rättvist sätt*färglagt en
del historiskt kända svagheter hos sin hjälte. På samma sätt har
han förfarit i sina senare arbeten; hvarför skulle han till exempel i
Sainfimdets Støtter måla öfver sin bästa kvinliga karakter med en så
motbjudande råhet?* Yi kunna väl förstå att han, där det gäller att
gissla och brännmärka, lagt sina allra starkaste färger på paletten, för
att hos åskådaren jaga en hälsosam rysning genom märg och ben öfver
det lumpna, falska, förvända och ihåliga, som han vill ge till spillo åt
föraktet, men vi tvifla på att han alltid vinner sitt mål, ty hvem vill känna
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
