Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NUVARANDE FILOSOFIEN I FRANKRIKE.
naturordningen en förutsättning, som dock ingalunda är höjd öfver
all gensägelse.
I öfrigt finner man lätt öfverensstämmelsen mellan Renan och
Hartmann i den pessimistiska uppfattningen af verlden, i bestämman
det af en hlind drift (le désir) såsom den innersta drifkraften i ut
vecklingen och af ett inre omedvetet ändamål såsom reglerande den
samma, samt i hoppet på ett slutligt upphörande af verlden. I sist
nämda hänseende eger dock Renan det företräde framför Hartmann,
att han uttryckligen angifver sin åsigt såsom en dröm, d. v. s. såsom
en fantasibild utan alt anspråk på vetenskaplig giltighet. Ännu ett
företräde hos Renan är, att han sätter den slutliga fulländningen uti
det oändliga medvetandet, hvaremot Hartmann sätter den i medve
tandets totala upphörande och återfallet i den dunkla natten. Däre
mot måste det medgifvas, att Renans »dröm» är ännu mer än Hart
manns blottad på sedligt innehåll. Visserligen blifver äfven hos
Hartmann föga plats öfrig för sedlig sträfvan; men den akt, genom
hvilken verlden skall upphöra, är dock enligt honom en själfförsakelsens
akt, i hvilken individerna med frihet offra sin egen vilja och själfva sin
tillvaro för insigten, att verldens icke-existens är bättre än dess existens.
Hos Renan är det, i trots af alt hans ordande mot egoismen,
likväl endast denna, som utgör drifkraften i verldsutvecklingen. Mäng
den af människor har ingen annan bestämmelse än att tjäna till mate
rial åt de få vetande och ytterst åt den ende, som en gång skall upp
sluka alt. Den själfförsakelse och själfuppoffring, som här kan komma
i fråga, är endast den resignerade undergifvenheten under det ound
vikliga, någon gång stegrad till själfvaldt martyrskap, såsom då under
samtalet framkastas den förmodan, att i en framtid entusiaster för
vetenskapen (naturligtvis sådana, som icke aktivt kunna föra den framåt)
skola komma att blomsterkransade erbjuda sig såsom offer för veten
skapliga vivisektioner tydligen (enligt de här uttalade principerna)
med risk att i annat fall blifva gripna med våld. Ingen grymhet finnes
nämligen, som icke låter rättfärdiga sig enligt dessa principer, då den
sker för ett ändamål, »som naturen har velat». De vetande själfve äro
Höjde öfver alla moraliska plikter; och den fantastiske gud, i hvilken
alt skall slutligen försvinna, är endast därigenom skild från en Nero
eller Robespierre, att han med dessas hänsynslöshet och obarmhertig
het förenar den oändliga insigten och makten. Hans föregifna godhet
synes under sådana förhållanden reducera sig till ett tomt ord, äfven-
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
