Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖDA RUMMET.
I samma kapitel skänker oss författaren dessutom en ypperlig vår
bild, lika sann som poetisk frän Stockholms utkanter, en vårbild som
både doftar vår och stinker rännsten; samt därjämte en sorglustig dialog
mellan den svältande Ygberg och Montanus, där de bägge filosoferna
i närheten af en komposthög streta med metafysikens torraste formler
och försöka att göra »de högsta grundsatserna» begripliga för hvarandra.
Många äro väl icke de läsare som veta, huru troget författaren kopi
erat efter naturen i detta kapitel. Den som skrifver dessa rader har i
flere år lefvat tillsammans med »nybyggarne» och vet, huru sann ända
in i detalj författaren är. De stackars »nybyggarne» behöfde i sanning
sina himmelsstormande förhoppningar, sitt djärfva ungdomsmod och
den torra filoflcn för att hålla själen frisk och kry, när krediten svek
både på »Tennknappen» och »Grytan».
Men där är ännu mera i herr Strindbergs bok. Författaren visar
sig nämligen vara en af de ypperligaste satirister, den svenska litera
turen har att uppvisa. Det är med en hänsynslös djärfhct och kvick
het han går tidens och sitt samhälles svagheter in på lifvet. , Han sko
nar intet stånd, intet yrke, som kommer under hans närmare behand
ling. Hans satir är fruktansvärd och vore det i ännu högre grad, om
han icke stundom ginge för långt och därigenom blefve osann, såsom
vi redan här ofvau omnämt. Som prof på den kvicka satir, med hvil
ken pressens svagheter förlöjligas, må vi nämna dialogen mellan Arvid
Falk och Struve, då den senare bjuder den förra på begrafning, och
där dc bägge pressmännen komma att under samtalets lopp tala om
den officiella tron och kristendomen. Satiren blir ännu mera dräpande
om man, hvilket man ofrivilligt gör, kommer att tänka på den omstän
digheten, att en af Sveriges mest kända tidningar till en stor del eges
af mosaiske bekännare.
Lika bitande är satiren öfver den frihetsälskande tvrannen, redak
. j >
tören för »Folkets fana», denne svenske Rabagas, som, medan han plä
derar för det förtryckta folket, behandlar sina underlydande som slaf
var, och som, då han själf blir försatt i en tillfällig klämma, genast
inser, att det i själfva verket är »arbetstagaren som hundsvotterar mä
staren, och att det är kapitalet som är det förtryckta». En verklig
triumf som satirist firar förf. i det för våra grunder-tider särdeles
slående kapitlet om »sjöförsäkringsaktiebolaget Triton». Det förstås,
att färgläggningen är stark, men teckningen är en särdeles lycklig
karikatyr öfver det bolags-raseri, som för några år sedan betog hela
verlden, och under trycket af hvars förbannelse vi ännu befinna oss.
Ja, borttager man den skenhelighet och det råa skrymteri, som vidlåder
bolaget Tritons aktionärer och dess direktion, så frukta vi för, att mera
än en association skall känna igen sig i denna straffpredikan.
Yi nämna vidare det lustiga kapitlet hos bokförläggaren Smith,
don mäktige mannen, Nikolaus Falk och hans kreatur, att icke för-
Nordisk tidskrift. 1880. 2 1
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
