Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P
. T. CLEVE.
märkbar skilnad dem emellan förefinnes, och dels att zirkonjorden ej
genom fraktionerad fällning af kloridens lösning med oxalsyra kan upp
delas i jordarter af olika ekvivalentvigter. Till samma resultat kom
äfven Hermann 1866, af hvars undersökning synes med afgörande viss
het framgå, att norjorden ej existerar, samt att de af Svanberg funna
olikheterna bero på en förorening af lerjord. Åfven Maeignac hade
1860 ej kunnat vid sina utförliga undersökningar öfver zirkoniums fluor
föreningar finna några förhållanden, som gåfvo stöd för tillvaron af
norium, åtminstone ej i zirkon. En undersökning af zirkonjorden i mi
neralet eukolit, utförd 1864 af Nylander, synes däremot tala för att
zirkonjorden i detta mineral är en blandning, men hans försök äro långt
ifrån fullständigt afgörande, då de iakttagna olikheterna i ekvivalenten
med stor sannolikhet kunna tillskrifvas inblandning af bekanta ämnen
(metallsyror, ceritoxider m. m.).
Ar 1866 uppmärksammade Church, att vissa slag af zirkon utmär
kas af ett absorptionsspektrura, och år 1869 fann Sorby, att de zirkon
varieteter, som kallas jargon, utmärkas af ett absorptionsspektrum be
stående af 14 band. Han tillskref detta tillvaron af ett nytt grund
ämne, benämdt jargonium, men redan följande år fann han, att dessa
absorptionsband, besynnerligt nog, förorsakades af en ringa mängd
uranoxid. Jargonium måste således utgå.
På början af 1790-talet anträffade den svenske kemisten K. A.
Arehenius vid Ytterby fältspatsbrott nära Vaxholm ett svart, tungt
mineral, som tyckes till en början hafva förväxlats med pechstein.
Detta mineral blef kemiskt undersökt af Gadolin i Åbo, efter hvilken
det nu mera kallas gadolinit. Genom Gadolins undersökning ådaga
lades 1794 tillvaron i detta mineral af en förut okänd jordart. A. G.
Ekeberg, då docent vid Upsala universitet, upprepade några år därefter
Gadolins försök och visade afgjordt tillvaron af den nya jordarten, som
han kallade ytterjord.
Samma år, 1797, upptäckte den bekante franske kemisten Vauque
lin uti beryll en ny jordart, som visserligen icke erhöll af upptäckaren
själf något namn, men sedan af franska och engelska kemister kallades
glucinjord, med afseende på salternas söta smak, af tyska och skan
dinaviska på grund af förekomstsättet berylljord. Denna Vauquelins
upptäckt gaf Ekeberg anledning att 1802 å nyo undersöka gadolinitjor
den för att afgöra, om ej möjligen ytterjorden och berylljorden kunde
vara samma ämne, så mycket hällre som äfven ytterjordens salter hade
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
