Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIBYLLINERNA OCH VÖLUSPA.
detta spörsmål får sin lösning. Vi afvakta med vetgirig spänning denna
ståndpunkts uppnående.
Blott några ord ännu till dem, som kunde vara benägne att finna
Völuspåskaldens insigter i grekiska språket alt för osannolika. Det är
sant, att de grekiska studiernas tillstånd i nionde århundradet inom väster
ländska kyrkan var högst beklagansvärdt och icke kunde vara annat, då
till och med förbindelsen mellan den romersk-antika bildningen och det
nämda århundradet hängde på en svag tråd. Hade icke redan Gregorius
den store låtit sitt presterskap veta, att han föraktade latinet i dess klas
siska form, att han för egen del aldrig brydde sig om att undvika latinska
barbarismer, att han betraktade det som en skam, en ovärdighet att tvinga
den himmelska ingifvelsens ord in i grammatikens regler? Hade han
icke gifvit biskop Desiderius i Vienne en skrapa därför att denne under
visade i grammatik och därvid måhända. begagnade sig af de hedniske
skalderna? Under sådana förhållanden måste ett än värre öde drabba de
grekiska studierna, hälst om man betänker, att efter Justinianus’ tid, och
sedan det östromerska väldet upphört i Italien, den literära förbindelsen
mellan öster- och västerlanden vardt ytterligt svag, nästan omärklig. Man
vardt å ömse sidor af gränsen främmande för hvarandra, och föga är att
förebrå den barbariska västern hans obekantskap med det grekiska språket
och den grekiska literaturen, när man finner, att den jämförelsevis hög
bildade östern lemnade den kunskap, som der förut fans, om romerska
tungomålet och literaturen att alldeles förfalla. När den grekiske munken
Maximus Planudes i trettonde århundradet öfversatte för sina landsmän
skrifter af Cato, Cicero, Ovidius och Boethius, hade han under många
århundraden icke haft någon föregångare i kännedomen om eller intresset
för västerlandets literära alster. Ej under då, om i västerlandet flertalet
af Hellas’ och Byzans’ framstående skriftställare ej var ens till namnet
kändt. En grekisk handskrift hade svårt att finna vägen väster ut, äfven
då rykten om hennes innehåll hade nätt de därvarande lärdes öra och
retat deras vetgirighet. Ett bland många intyg härom bjuda oss Dio
nysius Areopagitens skrifter. De upptäcktes i östern omkring år 532
under den då pågående striden med monofysiterna och väckte stort upp
seende, ty den föregifne författaren var Dionysius athenaren, Paulus’ lär
junge, ledamoten af areopagen, och de handlade om de mest anslående
ämnen: om änglaordningarna eller den himmelska hierarkien, om hennes
afbild den jordiska, om de gudomliga namnen och om den mystiska teo
logien. Icke dess mindre, och ehuru legenden hade sammanknutit Dio-
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
