Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERG.
anföra ett par exempel, Eolus, vindarnes gnd, till en i väderförutsä
gelser hemmastadd gammal sjöman och Atlas till en kunglig veteu
skapsidkare, som med himmelsgloben i hand studerar astronomien.
Skalden Ennius öfversatte Euhemerus’ verk till latinet, och teorien,
om vi så få kalla henne, vann anhängare äfven bland roraarne, ehuru
åtskillige bland dem, såsom Varro, befarade vådliga följder för reli
gionen, om enhemerismen från de lärdes kretsar utbredde sig till folket.
Under romerska kejsardömet, då de faror, hvarmed den uppväxande
kristendomen hotade den fäderneärfda religionen, bidrogo att framkalla
ett trosvarmt hedniskt-ortodoxt parti, i hvars känsloverld Aelianus’ och
Aristides’ skrifter lemna högligen intressanta inblickar, under denna
tid betraktade fromme hedningar enhemerismen med uppriktigaste afsky
och fingo så mycket starkare skäl därtill, som de kristne med förnöjelse
och öfvertygelse gjorde sig teorien till godo, dels som en af deras
förklaringsgrunder till polyteismens uppkomst, dels och’ förnämligast
som anfallsvapen mot hedendomen. Den äldre kristna apologetiken
vet sig stå i stor tacksamhetsskuld till Euhemerus. Äfven Lactantius var
euhemerist, och genom hans skrifter utbredde sig denna uppfattning
af myterna öfver det katolska Europa under medeltidens århundraden.
Myternas historiering, som väl äfven den euhemeristiska teorien förutan
skulle hafva egt rum, fick emellertid genom denna en anstrykning af
skollärdora och traditionel giltighet, som då betydde mer än nu. Äfven
den skandinaviska nordens medeltida häfdatecknare skatta mer eller
mindre åt detta uppfattningssätt.
Men främst bland alla kristendomens apologetisk-polemiska skrifter
stå i utpräglad och följdriktigt genomförd euhemerisra just Oracula
Sibyllina. Roms och Egyptens gudar och gudinnor äro
enligt sibyllinernas samstämmiga vitnesbörd förgudade människor.
I sibyllinen VIII, 45—49 ropar sierskan till det stolta Rom, att
förstörelsen, som väntar det, icke skall kunna hindras af dess gudar
eller gudabilder af guld, ston eller brons, ty desse gudar äro »lifiöse
demoner» och dessa bilder äro beläten af »kraftlöse döde», hvilkas skryt
samma grafvårdar finnas pä det olyckliga Kreta, som »bygt altaren åt
känsellösa lik». I samma sibyllin v. 392 ff förkunnar den allsmäktige,
evige och ende Gud genom sibyllans mun, att han afskyr de öfliga
djuroffren, vinlibationerna och dylika gåfvor, ty med slika offer ärar
man »minnena af konungar eller envåldsherskare, af demoner, afiidne
och förmente himmelsinnevånare.»
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
