Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERG.
ville se sin dyrkan upprätthållen och utbredd. Därmed voro de de
moner. Detta är också sibyllinernas sätt att fatta saken, och de vid
hålla denna uppfattning af demonernas ursprung och väsen så strängt,
att de lemna alldeles å sido så väl den bland de senare kristne vanli
gaste meningen, att demonerna vore fallne, från himmelen fördrifne
änglar, som äfven den i kristenhetens första århundraden mycket ut
bredda föreställningen, att de vore afkomlingar af änglar, som be
blandat sig med människors döttrar (Genesis 6). 1 Hedningarnes gudar
äro således enligt sibyllinerna demoner, och demonerna äro aflidnes
själar, som vändt sig frän den ende sanne Gud.
Visserligen föreställa sig sibyllinerna, såsom man häraf finner,
någonting verkligt i de hedniske gudarne. Desse äro icke blotta in
billningsfoster. Men den som på grund häraf skulle vilja påbörda
sibyllinerna en återstod af hednisk uppfattning eller se något tvätydigt
i deras kristendom eller judendom, han bör då utsträcka detta sitt
omdöme till hela den kristna kyrkan under patiistikens och medel
tidens alla århundraden. Det var allmän tro bland de kristne, att
hedendomen vore demonernas verk, att desse hade sina älsklingstillhåll
j templen, innebodde i gudabilderna och siade i oraklen. 2 När den
antika hedendomen i det sjätte århundradet fullständigt dukat under,
berättades och troddes allmänt, att man hört demonerna under jämmer
skri lemna de beläten, sora föllo offer för det fromma nitet. Med sin
åsigt om de hedniske gudarnes realitet som andeväsen stå således
sibyllinerna fullständigt på den kristliga traditionens grund.
För dem, som icke läst dessa böcker, torde böra framhållas, att
den ofvan omtalade myten om Kronos och Titan är den enda guda
saga, som i Oracula Sibyllina upptagits till behandling, och vi hafva
nu sett, huru och hvarför detta skett: för att historiera myten och an
vända den som anfallsvapen mot hedendomen. För öfrigt omnämnas de
hedniske gudarne endast i förbigående, och då alltid som föremål för
sibyllans hat, förakt och olycksprofetior. I samtliga de tolf böckerna om
talas den antika hedendomens förnämste gud, Zeus, endast på sex
ställen, nämligen i 111, 137 ff såsom en dödlig människa, född af
1 Man återfinner denna föreställning hos kyrkofäderna Justinus, Atlienagoras,
Irenäus, Tertullianus och Clemens Alexandrinns, äfvensom i Henoks bok, Clemen
tinerna och andra apokryfer.
2 Minucius Felix, Octavius 27; Tertullianus, Apologia 22; De idololatria 3 och
11; Origenes c. Celsum 4, 92; 7,3; 8,45. Ur de senare århundradenas literatur kan
hänvisas till Sozomenus, kyrkohistorikern Socrates och bollandisternas encyklope
diska legendsamling Acta Sanctorum.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
