Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTROLOGIEN OCH MERLIN.
som inledningsord till en afhandling om djurkretstecknens historia hos
egypterna och grekerna.
Ovidius har skrifvit ett slags kalender-epos, som ledsagar solens
gång genom zodiaken med en framställning af himlahvalfvets mytiska
sagocykel, och i sitt stora diktverk Förvandlingarna skildrar han med
glänsande fantasi solsonen Faetons öfvermodiga färd med faderns spann
genom stjärnerymderna. Det är som om han med himmelsgloben fram
för sig diktat denna ståtliga sång. Gagnlöst varnar Solen sin älskling
för vägens många försåt och faror. Zodiakens djur äro grymma vid
under. Oxens horn, skyttens båge, lejonets gap, kräftans och skorpio
nens klor skola hota färdemannen. Körbanan är brant och snedskuren
(mot dagjämningslinien). Kosan måste tagas så, att tre zoner (de mel
lan vändkretsarne) icke öfverskridas. Och här gäller icke endast att,
som på vanliga vägar, akta på ett höger och ett vänster, utan ock på
ett ofvan och ett nedan. Styr du för högt, tänder du himmelens tinnar
i lågor; för lågt och du förbränner jorden. För mycket till höger, och
du råkar ut för den ringlade ormen; för mycket till vänster, och hjulet
stöter mot altaret. Medio tutissimus ibis.
Gossen börjar färden och röner snart, att han ej mäktar tygla det
eldiga spannet. Det störtar hän från den gilla stråten och stormar
genom ängder, där solens ljus- och värmeutströmmande char aldrig
förut varit. Först i rasande fart åt norr mot de båda trionerna (stora
och lilla björnen), som, öfverraskade af en alt odrägligare betta, rädda
sig med att dyka ned i hafvet. Ovidius påpekar, att hafvet annars är
dem förbjudet, att de med andra ord höra till de stjärugrupper, som
icke nedgå under Italiens synrand. Nordpolsormen, som ligger styfnad
af köld och ofarlig, värmes upp och råkar i vrede. Bootes Fyr, »så
trög han än är» hans granskap till polen gör cirkeln för hans dag
liga omlopp obetydlig till omfånget, och han vandrar således lång
sammare än alla sydligare stjärnor. Faeton hissnar för djupen under
sig och bäfvar för vild clj ursskepnaderna, som öfveralt omgifva honom.
»Det lins ett ställe, där skorpionen med klorna böjda i tväfaldig båge
sträcker sina lemmar genom två tecken» sitt eget tecken och vågens,
som romarne ofta, efter grekernas föredöme, kallade skorpionklorna.
När vidundret, drypande af giftig svett, riktar gadden mot gossen,
släpper han tyglarne och stupar sanslös ur vagnen, som kommer jorden
alt närmare. Luna häpnar, när hon ser sin broders hästar skena genom
rymder, som ligga djupare än hennes egen bana. Bärgen antändas,
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
