Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYTDBEUG.
och skiner Orion med ökad glans. Hos Lucanus är det månen, hos
Galfrid månens hus, som tvistar med solen.
Stjärneridten.
Det påpekades ofvanför, att likheten, som professor Bugge för
klarat vara afgörande för sin åsigt, att Galfrid känt sibyllisten, är
denna: sibyllisten låter morgonstjärnan stiga på lejonets rygg; Galfrid
låter jungfrun stiga på skyttens. Och han anmärkte, såsom redan är
nämdt: »denna så egendomliga föreställning, att den ena stjärnbilden
stiger på den andras rygg, kan icke finnas i två dikter, som ej stå i
någon historisk förbindelse med hvarandra.» Den historiska förbindelse
han här påyrkar är, att Galfrid genom byzantinsk mellanhand lärt
känna denna enskildhet hos sibyllisten och härmat henne.
Sannolikt hafva alla våra läsare mer än en gång betraktat en figu
rerad stjärnkarta eller himmelsglob. Människo- och djurskepnader te
sig där i mycket olika ställningar, och icke sällan så, att den ena stjärn
bilden står öfver den andras rygg. Ar betraktaren aldrig så litet hemma
i den grekisk-romerska mytologien, plägar väl åsynen af de brokiga
skepnaderna frammana minnen af mången ridfärd, besjungen af skal
derna. Den första bilden i djurkretsen, väduren med den gyllene ullen,
är ju densamme, från hvars rygg Helle föll i hafvet. Den andra figu
ren, oxen, påminner också om en ridfärd, firad i äldre och nyare tider
af sången och penseln. Det är ju samme oxe, som lånade Jupiter sin
skepnad och bar prinsessan Europa öfver vågorna. Manilius (11, 489
ff.) förtäljer oss, att oxen ännu har detta äfventyr i kärt minne och
sedan dess fått för det täcka könet ett visst tycke, som yppar sig i
hans böjelse för stjärnbilden jungfrun, den enda dam, på hvilken zodia
kens sällskapskrets har att bjuda. Gå vi till det sista tecknet i djur
kretsen, fiskarne, så hafva de en gång burit Venus-Dione och Cupido
så varligt genom hafvet, att Ovidius ansett dem för deras möda värda
en af hans vackra sånger (Fasti 11, 459 ff.). Föreställningen om en
kvinna, stående på ryggen afen stjärnbild, erbjuder sig ju här af sig själf.
Gå vi till konstellationerna utanför zodiaken, finna vi bland andra den
välbekante mångbesjungne vingade hästen, och huru är det möjligt att
se honom, utan att tänka på den mängd af lycklige och olycklige skal
der, som i helig yra bestigit hans rygg, några för att göra färder af
berusande sällhet genom fantasiens eter, andra för att hufvudstupa af
kastas? På Pegasus red Bellerofon, när han dödade Chimera, enligt
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
