Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZACHARIAS TOPELIUS.
soldatgossen Erik, att han är af »samma ädla virke, hvaraf nationerna
sin ära slöjda», ord hvilka väl lika litet kunna tänkas sagda af honom
som man vill tro att grefvinnan Dannesköld i Ett skärgårdsäfventyr
år 1767 hade kunnat säga om Helsingfors: »Vet ni, herr amiral, vore
jag konung af Sverige, skulle jag göra denna ort till Finlands hufvud
stad.» På samma sätt äro några scener i Prinsessan af Cypern ursprung
ligen föranledda af önskan att visa prof på de dekorationseffekter, som
kunde åstadkommas vid Helsingfors nya teater, till hvars invigning
stycket skrefs.
Emellertid är grundtanken i dessa stycken fullkomligt öfverensstäm
raande med Topelii skaplynne, sådant det visar sig i hans öfriga arbe
ten. Ty i båda de sistnärada styckena finna vi, trots deras eljes
efemära karakter, dock framstälda segrar af den art, som Topelius
sätter högst: »att besegra sig själf». Den enkla landtflickan Stina har
förälskat sig i prins Fredrik Adolf, under tro att han var hennes kusin,
men så snart hon får veta hvem han är, vet också hon genast sin plikt
att kväfva denna böjelse. Lemminkäinen åter kan räddas »blott af den
trognaste kärlek som aldrig i lifvet svek», och denna kärlek är en
moders, den alt uppoffrande, alt försakande.
Topelii öfriga dramatiska arbeten härstamma nästan alla från någon
af hans noveller: så texten till operan Kung Carls jagt, en dramati
sering af Brita Skrifvars och slutligen Efter femtio år och Regina von
Emmeritz.
Vi ha redan förut karakteriserat den klass af noveller, till hvilken
Gamla baron på Rautakylä hör, och ifrän denna berättelse ha alla
väsentliga drag öfvergått i dramen. Vi hafva här åter ett angrepp på
fritänkeriet och detta är förenadt med en icke så liten apparat af spå
domar, mordförsök, lönskåp o. dyl. Emellertid finner man att under
alt detta dock de inre motiven äro de som egentligen bestämma dra
mats gång. Lisette, den ränkfulla hushållerskan, straffas till slut ej så
mycket genom att den af henne underskrifna vigselattesten upptäckes,
som icke mer genom att hon förbannas af sin son, till hvars fördel
hon dock gjort alla sina dåd. Och denne son, då han af sin mor drif
vits till beslutet att mörda två värnlösa kvinnor, hvaraf häjdas han i
utförandet af sitt uppsåt? Däraf att den ena af dessa kvinnor modigt
träder honom till mötes och säger: »Ni han icke döda en oskyldig.
Ni är ingen mördare, ni är en redlig man»! Slutligen: när gamla
baron själf, som hittills vägrat att erkänna sin brors giftermål, får höra
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
