Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. AF GEIJERSTAM OCH JONAS LIE.
hon fri, eller är hon, om än i finare förklädnad, helt enkelt naturbe
stämd? Man slites af skildringen själf oupphörligen emellan dessa mot
satta möjligheter, och man har det intrycket, att författaren gång på gång
tar tillbaka med den ena handen hvad han gifvit med den andra. De,
som mena, att människan är sitt fatum underkastad, och att hennes hand
lingar flyta som flarn för tillfälligheternas vindar, äro också tvifvelsutan
mer tillfreds med denna målning såsom helhet, än de, som sätta friheten
och ansvaret såsom hörnstenar så i lifvet som i dikten. Och slut
orden gifva dem äfvenledes rätt; ty Geijerstam antyder i desamma ganska
tydligt, att den arma kämpande skall duka under i sin förtviflade brott
ning med de nedåtdragande makter, som omspinna henne.
Hvarför? frågar sig läsaren. År det »tidens», »samhällets» eller
några exceptionelt obetvingliga yttre omständigheters fel? Eller är det
hennes eget? Vi veta det icke. A ena sidan äro ju tiden och sam
hället knappast berörda annat än som staffage, och å den andra så före
finnas väl tunga kval i den pröfvades sinne, men ingalunda den tröstlös
het, som är förebud till undergången.
En annan omständighet är af mindre betydelse, men må dock näm
nas. Där förekommer i början af berättelsen en friare till Elin, en fattig
man, som tydligen sätter hela sin välfärd i att vinna den flicka han älskar.
Flera drag visa, att det, vid sidan af en menlös godhet, finnes stor våld
samhet i hans passion, och han lofvar också, då han blir förskjuten, att
blodigt hämnas på den, som skulle göra Elin något för när. Detta hämde
löfte är sedan så att säga bortglömdt både af författaren och mannen, som
gifvit det; ja denne själf är fullständigt ur berättelsen ända till slutet,
då han återkommer, ehuru på ett sätt, som dåmera blott skymmer och
grumlar den hufvudkonflikt, hvilken småningom trängt sig i förgrunden.
Här har författaren, som eljest eger ett godt öga för planläggningen,
låtit gå sig ur handen ett uppslag af stor tacksamhet.
Berättelsen » L’te i skären» rymmer mer både af skarp iakttagelse
och säker teckning än troligen något, som hittills framgått af Geijerstams
hand. På en punkt, i slutet, har författaren, tydligen attraherad af något
utanför diktstoffet själft liggande intresse, låtit förleda sig till en inkonse
kvens, som verkar i viss mån sentimentalt. Han framställer nämligen
den dittills ej blott kloke och beräknande utan rent af hårde hufvudper
sonen i dikten, Erikson, så slagen af att hafva blifvit förekommen i en
spekulation, af hvilken han väntat sig stor ekonomisk fördel, att han
dädanefter tydligen mist spännkraften till motsvarande nya ansatser. Men
denna omständighet frånräknad, och hvilken nästan ser ut som ett försök
att ändå på något sätt ackommodera den, trots ifrågavarande missräkning,
ingalunda så utblottade Erikson med bokens litet ostentativa titel »Fattigt
folk» och hennes något insinuanta motto »Den, som är mätt, förstår ej
den, som är hungrig», men denna underlighet frånräknad, säga vi, är be
rättelsen »Ute i skären» en dikt af mycken förtjänst, och hvilken dess-
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
