Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. CH. EDGREN, UR LIFVET.
särskildt omogen ungdom låter sig påverkas, ledas och förbryllas, eller
har man något fått blicka in i förstörda existensers, i obotligt lifsleda
andars inre historia, då har man också ett begrepp om, hvad det vill
säga att utsända skrifter af så förvirrande art som denna. Det hjälper
icke och afvärjer icke ansvaret, att den talang, som i dem gjort sig
gällande, är glänsande. Ju ypperligare den estetiska förtjänsten strålar,
desto tröstlösare verkar den inre tomheten, och desto fullständigare blir
ödeläggeisen i de själar, som utan aning om faran hängifvit sig åt
läsningens förföriska njutning.
Fru Bdgren framförer den ena af de mot samhället krigande
personerna, fru Arla Berndtson, såsom skriftställare i en radikal tid
ning. Hon hade en böjlig stil, säger fru Edgren, bakom hvilken den
varma kvinliga medkänslan för de fattiga skälfde. Man (publiken)
gjorde sig ej reda för, hvad det var i dessa skildringar af proletariatets
lif, som verkade så upprörande och man tystade det väckta samvetets
röst med att ropa högt om immoralitet, om det färfärliga i att en
kvinna gjorde sig till målsman för de sociala idéerna o. s. v. Unge
färligen så lyder ett parti uti fru Edgrens novell. Skulle bakom
denna passage om fru Berndtson gömma sig ett indirekt försvar föl
en annan författarinna, så är det ett försvar, som på en gång är
öfverflödigt och olyckligt. Det angriper nämligen utan vidare deras
samvete, som våga tänka olika med henne, och förutsätter sålunda,
att det icke skulle kunna finnas annat än dåliga bevekelsegrunder
för ett dylikt motstånd. Detta är en förnärmelse, hvilken med visshet
drabbar mången oförskyldt. Det heter vidare i samma stycke:
»Man förbisåg att här ej voro uttalade några idéer alls och gjorde,
som det alltid inträffar under brytningstider inom literaturen, för
fattaren solidarisk med de personer, hvilkas villfarelser han skildrade».
Kan någon misstaga sig om, att ej här också ligger ett försvar, som
sträcker vingarna ut ej blott öfver hvad fru Edgren själf skrifvit
utan också öfver hela den skola, som med den här åsyftade sentensen
anser sig hafva fribref att göra och säga alt, hvad som hälst, men
bära ansvar för intet? Hvilken hisklig parodi på en stor och funda
mental rätt för skalden sväfvar ej här förbi våra ögon? Har väl
någon klok granskare nekat diktarens befogenhet att måla hvilken
slags människa eller hvad slags missförhållande som hälst? Knuten
är, huru han gör det, och det beror icke på en kritikens forna
menlöshet och sedermera tillväxande elakhet, att man icke gjorde
det förra halfseklets skalder solidariska med de underliga figurer, de
möjligen skildrat, men däremot gör det med de nu lefvande. Nu är
det nämligen kommet därhän, att snart sagdt hvarje mer märklig dikt är
språkrör för någon viss social idé, mestadels en revolutionär, och att
man i dikten pretenderar att ega ett forum för läror, som hvarken i
vetenskapens absolut fria kateder eller i hemmets fridlysta verld
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
