Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. CH. EDGREN, UR LIEVET.
kunna få utsägas. Det är intet annat än en väktartjänst på egen
tröskel man gör, då man varnar för en literatur, som förklarar sig
ansvarsfri. Vi veta mycket väl, att bakom de ansvarsfria snillena
antågar den partidespotism, som lemnar motståndarena kvar ej ens
rätten att försvara sig.
Vi för vår del göra icke fru Edgren solidarisk med hufvud
figurerna uti liennes »I krig med samhället», men vi göra henne
solidarisk med sig sjelf, vi göra henne solidarisk med hennes sätt
att skildra dem. Det hjälper icke, att fru Edgren låtit både hr
Berndtson och den fru, denne vunnit från en annan make, blifva
ganska olyckliga, och att hon för öfrigt med mästerskap utreder,
huru disharmonien i ett äktenskap, fotadt på sådana förutsättningar
som deras, oundvikligen måste blifva större och outhärdligare, ju
fullständigare de inbördes missförhållandena få tid att utveckla sig;
hon har med sin klokhet lagt planen, men med sin känsla utfört
honom, och det är med glöden af denna känsla, ej med sin förståndiga
planläggning, som hon beherskar sina läsare, binder dem vid sig och
gör dem, i den mån de äro naiva, till medintressenter i alt Berndtsons
och hans makas hat mot samhället. Hon låter midt i stycket hr
Berndtson skrifva en pjes. Hufvudpersonen i denna pjes var en rikt
begåfvad ung man med starka lidelser och stort människoförakt.
Han strödde kring sig glänsande paradoxer samt var bitande kvick,
då han satiriserade »det så kallade aktningsvärda samhället». »Han
trodde på ingenting», såsom fru Edgrens egen beskrifning på honom
lyder, »hade intet mål att arbeta för och man fick i dramat följa
honom genom ett regellöst och vildt lif, tills man slutligen såg honom
som en förlorad son, utstött ur samhället och omöjlig att rädda. Han
hade dock ännu glimtar af en försvunnen ädelhet och var tecknad
med så mycken värme och sympati och så många allmänt mänskliga
drag, att man nästan älskade honom ännu i hans förnedring, och att
man var benägen att kasta hela skulden för hans fall på samhället
snarare än att döma honom själf». Här är det eviga receptet på
ett naturalistiskt diktverk och med några högst obetydliga mutatis
mutandis receptet på denna fru Edgrens egen novell framlagdt. Vi
kunna gärna följa historien om denna dikt i dikten ännu litet längre.
»Publikens stämning blef alt obehagligare», säger fru Edgren, »under
det detta ruskiga drama utvecklade sig. Några kunde ej uthärda
utan lemnade salongen. De flesta höllos dock fångna af en andlös
spänning». Det var författarens »varma medkänsla med de olyckliga
i samhället», som gjorde det djupa intryck på dem, som lyckades
upptäcka henne bakom bitterheten och hånet. »Följande dags tid
ningar», tillägger fru Edgren »innehöllo alla skarpa förkastelsedomar
öfver stycket». En stor talang hade här blifvit förslösad på ett ämne,
som ingalunda lämpade sig för konstnärlig behandling. »Ett par
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
