Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNE CHARLOTTE EDGREN, HUR MAN GÖR GODT.
täckten att det är Wulf, som varit Sveas förförare, ett drag så upp
konstrueradt och äfven till den grad utslitet, att man må högakta
författarinnans mod att bjuda på det motivet nu igen. Detta är visst
också hvad byggnaden af skådespelet och själfva intrigen vidkommer
hela arbetets svagaste punkt, och det är verklig skada, emedan Wulf
ju annars röjer ansats till att bli en särdeles bra skildrad karakter,
fast han nu knapt blifvit annat än en typ, något dock ej mycket
mindre schematiskt tecknad än de öfriga figurerna i stycket.
Det ligger nära till hands att antaga det författarinnan med afsigt
gjort sina betydliga medgifvanden åt den konstform, hon valt för att
framställa sitt ämne. I en roman eller novell hade hon ej behöft
anlita sådana effektmedel. Där kan och bör den enkla sanningen
verka med så liten »anordning» som möjligt. Men på teatern så
anse fortfarande de flesta måste publiken ha i sig sanningen med
storslef. Där är det ej nog att blotta en fin och blank värja, nej,
knölpåk skall man slåss med, om man sällar sig till det stridslystna
partiet. Detta gör dramatisk effekt och det har skapat mer än ett
skådespels rykte. Men på den, som ställer höga fordringar på den
ena diktformen liksom på den andra, verkar det obehagligt, isynner
het då man vet, att det ej är oförmåga eller brist på finkänslighet, som
dikterat hvad som i stycket är klumpigt.
Att hela den del däraf, som handlar om Blendas förhållande till
Wulf, är öfvervägande »teater», torde vara påtagligt. Att påstå
att figurerna i stycket äro teatertyper, skulle dock vara öfverdrifvet.
Deras modeller återfinnas nog i lifvet. Men hvad som är »teater»,
det är det flyktiga, summariska sätt, på hvilket de äro skildrade,
ypperligt endast för skådespelaren, som får tillfälle att > skapa en
typ» efter eget hufvud. Ett par karaktersdrag göra hvarje figur,
någon vidare förklaring eller något djupare ingående i personens
individualitet förekommer ej. Bifigurerna i en dikt af hvilket slag
som hälst blifva naturligtvis lätt mera typer än individer, men alla
bifigurer äro ju ej af en så underordnad art, att man måste eller bör
afFärda dem med ett par penndrag.
Att gifva dem en komisk anstrykning skyler som bekant lätt och
ledigt öfver en tomhet i karakteriseringen. Men detta sätt, som all
tid gör lycka för öfrigt, och som bland andra Otto Benzon begagnat
sig af i sin omtyckta komedi »En skandal», väcker däremot kritik hos
den lilla minoriteten af teaterbesökare eller läsare, som ej vill låta
skalet skyla helt och hållet öfver kärnan.
Jag påstår ej att fru Edgren tagit sin tillflykt till ett dylikt hjälp
medel, endast att hon visar en lutning ditåt. Eller äro ej herr
Bark och Vilhelm i »Sanna kvinnor» helt annorlunda karakterise
rade än baron von Diihring och kapten Wulf i »Hur man gör godt»?
Skilnaden är ju påtaglig. t
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
