Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFHILD AGRELL, HVAD INGEN SER.
icke skulle visa sig verksamt för oss att adoptera, äfven i fall vi
kunde det. Men här är en ny literär nation, med ett slags kosmopo
litiskt öm känslighet, den stora nation som för närvarande skrifver
smidigast, och hvars oerhörda nationella pröfningar naturligt fört
literaturen in på just sådana, säregna ämnen, hvarom i denna uppsats
är fråga. Jag menar naturligtvis ryssarue, bland hvilka vi ju redan
äro allmänt bekanta med de tre prosadiktarne, Turgenjev, Tolstoj och
Dostojevsky, samt ett par af nihilisterna,Tschernischevsky och Stepnjak.
Ryske författare gifva sig tid. De veta, att de måste vinna fler
talet af sina läsare ut ur en mångdubbel kordong af fördomar, af
hjärtats och förståndets förhärdelser. De locka likt ett strängaspel
från bottnen af en sjö, tills läsaren, innan han vet huru, själf är hel
och hållen nere i det rörligt uppmjukande, skimrande, öfvertalande
elementet. Ja, af dem är mycket att lära. Turgenjev t. ex. borde
hvarje nutida diktare hade jag så när sagt kunna utantill.
Om denne fått fatt i stoffet till novellen Utan härlek, så tror jag
han skulle funnit det godt, samt obetydligt ändrat anläggningen och
händelsernas gång. Men han hade antagligen länge rufvat öfver den
sorgliga historien, innan han vågat börja själfva författandet, noga
sökt ut sin porträttmodell till hvarje person i handlingen, och sedan
blandat om hvarandra sina realistiska hårdheter och sina veka, färgfina
stämningsskyar med nästan mer än vanligt omsorgsfull ekonomi.
Denne skald skulle leranat ifrån sig stycket sådant, att till och med
hårda hjärtan rönt en skälfning af åtminstone längtan till mera lefvan
de hjärtlighet inför den förfärliga sammanställningen af dessa två
slags brist på kärlek. Nu erfares en sådan rörelse blott af redan förut
mycket mottagliga hjärtan.
Om Dostojevsky kommit ofver hämd- och gudsföruekelsemotivet
i slutnovellen, så hade han möjligen förvandlat berättelsen till sin,
men genom att göra den altigenom rörligare, mindre förstenadt kon
sekvent. Fastän han själf har lutning åt abstraktion och manér, har
dock författareerfarenheten lärt honom sådant, som att t. ex. den
karaktärssega Marie Palm måste dagligen å nyo strida för sitt omänsk
liga hat, och ofta lida nederlag i striden, ofta verkligen mot sin vilja
vekua, äfven som att den slappa Héléne Sivert, »bleka mamsell», måste
ega mellanstunder, då naturen gör uppror mot ovärdighetskänslan; i
fall båda skola vara lefvande människor.
Om de tvänue, föga omfångsrika men fint anlagda styckena, Skym
ning och En gåta, har det sig litet svårare att afgifva ett bestämdt
yttrande. Hvarje eftertänksam läsare finner snart, om han för öfrigt
hunnit se sig något om i verlden, att författarinnan här i själfva
verket åstadkommit en strängt objektiv framställning. Det är alldeles
omöjligt att afgöra, om hustruns lidande i den först uämda äktenskaps
studien är ett till någon del själfförvålladt eller icke; om mannen
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
