Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk tidskrift. 1886. 5
KARL MADSEN, JAPANSK MALERKUNST.
igen. Det fordras klara tankar och en osviklig säkerhet på handen. Alt
sökande måste vara undangjordt, innan målaren sätter sig till sitt arbete.
Att en lång tid arbeta på en och samma tafla, att fördjupa sig
däri och långsamt söka nå den effekt, man vill korama åstad, detta
ligger fjärran från den japanska målarens önskningar. Han kastar
fram sin tafla, som det synes, utan ansträngning, och öfvergår sedan
till en annan. De japanska målare, som nått en stor popularitet, ha
varit att likna vid våra illustratörer, som måste kunna teckna hvad som
hälst och utan långt betänkande. Också ha flera af de japanska folk
raålarne blifvit snabbmålare och ha drifvit upp sin konst till en otro
lig färdighet.
I framställningen af smärre djur, fåglar och blommor stå japa
nerna högst. Det är på dessa områden de visat sin mest egendomliga
och mest vinnande sida. Blir det fråga om större föremål, framstå
oftast svagheterna bättre. Så t. ex. i framställningen af hästar. Det
djärfva och lätta skizzmaneret kan öfverskyla felteckniugarna men gör
det långt ifrån alltid.
Likaså när det är fråga om framställningar af människor. Rörel
sen söktes i främsta rummet. Någon anatomisk kunskap egde japa
nerna knappast, deras teckning af människokroppen blef inkorrekt och
detaljerna försummades. Japanska figurer ha med samtida franska
karrikatyrteckningar (Grevins m. fl.) liniernas bredd, käckhet och fåta
lighet gemensamt. Det blef också i karrikatyren som japanerne excel
lerade, i det skarpa, ibland öfverdrifna betonandet af karaktären hos
människofigurerna, och till och med då det var de gamla gudarne,
som voro föremål för konstnärlig behandling, så blefvo de gärna sedda
i en humoristisk belysning med deras traditionella drag framhållna till
öfverdrift.
Människan var ej för japanen skapelsens fullkomligaste varelse,
men hon var det löjligaste djur, som Gud skapat, och det fans hos
henne tusen lustiga drag att taga vara på. Gudarna äro människorna
lika och äfven deras löjliga sidor ha undertidernas lopp blifvit tradition.
Då man hör att till exempel Hokusai den mest populäre och
mest karaktäristiske bland de japanske målarue blir kallad »Japans
Rembrandt, Callot, Goya och Damier», så får man ej taga detta alt för
bokstafligt. Hokusai utgick från en skola, himraelsvidt olika hans
europeiska koustfräuders traditioner, och skall man likna honom vid
Rembrandt, så sträcker sig öfverensstäramelsen till föga annat än
talangens omfång och ryktets bestånd. Goncourt nämner såsom hans
europeiske likar Gavarni och Decamps, och nog är den jämförelsen
vida mer berättigad än den efter Gonse här ofvan citerade och af
Madsen anmärkta.
Ty, som denne säger: »Hokusai känner en hänryckning öfver
naturskönheten, som är främmande för Rembrandts konst, i öfrigt
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
