Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL MADSEN, JAPANSK MALERKUNST.
har han lika litet som någon annan japansk målare uttryck för det
mänskliga känslolifvets djup.»
Känslans lif ligger således ej inom råmärket för konsten inom
solens rike. Jag tror att det är just i denna omständighet vi ha att
söka den förnämsta olikheten mellan Japans konst och vår. Japanen
sträfvade efter att nå en dekorativ verkan, taflans innehåll blef ej
densammas hufvudsak utan hur den skulle taga sig ut på en vägg.
Afven häruti låg en lärdom för våra målare. Så ock i det nära
samband, japanernes konst stod till deras konstindustri. Målaren var
ofta på samma gång haudtverkare, än af ett slag, än af ett annat,
ibland var han köpman och hade själf butik, där han sålde sina taflor.
När målerierna ej voro afsedda att dekorera, så voro de illustra
tioner till handskrifter, och som sådana gjorde de ofta texten rent af
öfverflödig och trängde bort den helt och hållet. Sålunda uppkommo
»makimono’rne», serier af målningar, utförda på en lång väf, som rulla
des kring en liten käpp.
Japans konst var en auktoritetens konst. Hvad forntidens vise
lärt, det måste följas. Konststudierna bygdes på traditionen, på den
genom århundradena gående stilen, som hölls i sådant anseende, att.
det ej föll någon målare in att gå sin egen väg, att med naturen och
endast naturen för ögonen söka sig fram själfva.
Därför blir den konstnärliga uppfattningen hos Japans målare så
enahanda. Individualitet saknas ibland helt och hållet, och isolerad
står ingen. »Denna konst, som i högre grad än någon annan satt
naturen i högsätet, har i verkligheten varit en ren atelierkonst med
fasta och stränga dogmer». Lärlingens anlag utvecklades genom flitigt
kopierande af äldre mästare. Då han lärt det traditionella teckensprå
ket, då först fick han fortsätta efter eget skön.
Inom de utstakade gränserna var dock en frihet, som också nyt
jades. Då målarne ej behöfde bekymra sig stort om skuggverkningen,
om perspektivet, med ett ord om att få sin tafla att verka illusoriskt,
så kunde de med så mycket mera intensiv kraft gå lös på naturens
detaljer och i återgifvandet af det lefvande lifvet i dess millioner
skiftningar söka sig fram till oupphörligt nya former. Deras konst
fick förnämligast genom friheten i kompositionen, friheten från det
hos oss traditionella arkitektoniska jämvigtssystemet en frihet som
vårt yngsta målareslägte med jubel tillegnat sig af sina bröder från
östern en omväxling och en fröjd, som är mer än bizarr eller pikant,
som är »eldig och kvick, rik på förslagna och lyckade infall, outtöm
lig på roliga och glänsande öfverraskningar». En lofsång, sprittande
glad, öfver naturens prakt, dess frihet och omväxling, sådan är Japans
konst. För öfrigt naturligtvis i en viss grad främmande för oss, då
den ytterst hvilande på kinesiska traditioner och utan tillförsel af
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
