Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. CEDERSCHIÖLD.
heter i beteckningssättet, och äfven inom samma handskrift finner man
ofta starkt vacklande mellan äldre och nyare stafning.
Också i afseende på interpunktionen saknas ofta följdriktighet.
I mycket gamla handskrifter finnes undantagsvis frågetecken och kolon,
eljest utgöres det enda skiljetecknet af punkten (hvilken dessutom kan
användas för att utmärka förkortning). Men ytterst ofta är punkten
utelemnad, där den borde stå; någon gång är den utsatt, där den icke
hehöfves. På liknande sätt förhåller det sig med bruket af stora bok
stäfver i början af ny mening eller nornen proprium.
Nu hafva vi länge kanske alt för länge sysselsatt oss med
allmänna, gemensamma egenskaper hos handskrifterna. Finnes det dä,
kan väl någon fråga, i dessa skinnböcker intet, som gifver oss en vink
om skrifvarens personlighet eller låter oss förstå, hvad lian har tänkt
och känt under det mödosamma arbetet? Jo, det gör det visst, och
jag skall gärna lemna några prof därpå.
När skrifvaren kommit till slutet af ett helt, t. ex. af en särskild
saga, tillägger han ofta några ord af egen fatabur, såsom: »Nu lyktas
här denna saga, men Gud gifve oss många goda dagar!» eller »Lofvad
vare Gud, som styr och råder i all evighet!» eller någon annan, ofta
rätt utförlig, from önskan.
Af olika beskaffenhet är en anteckning i Bärgsboken efter en dråpa,
som verkligen tyckes vara rätt slarfvigt afskrifvcn: »Gud och pastor
Guttorm förlåte mig, att jag klottrade så illa och galet!» I en annan
å Stockholms Kongl, Bibliotek förvarad skinnbok har skrifvaren i mar
ginalen tecknat verserna:
»Bläcket plumpar bokens skinn,
illa bet min penna.
Tung och trög är handen min,
tadla hällre denna.» 1
Samme man visar också på ett ställe till i handskriften sin poetiska
skrifklåda, då han i marginalen sätter denna utgjutelsc:
»Mången prisar sommaren för fåglars fagra sång,
Men jag lofvar vintern, jag, ty natten är så lång.»
Ett personligt tycke af annat slag visar en skrifvarc i ett stort
manuskript (AM. (104, 4;o), innehållande versifierade sagor (s. k. rfmur):
1 På isländska är versslaget konstigare: Blekiö lekur bökfell ä, | bttur 11tis
penni. | Heldur veldur höndin båg (sie!); | henni eg um kenni.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
