Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRT NYASTE DRAMA.
Då var det fru Berner, Evas moder, som hyste andra tankar. Ett
giftermål mellan denne man, som super och är lat, och en kvinna,
som afskyr honom, skulle väl komma bara elände åstad. Bra mycket
bättre skulle det vara, om hon blefve af med honom, så kunde man
ju sedan göra något för henne och barnet. Det borgerliga anseendet
betyder väl mindre än utsigten till nöd och elände.
Doktorn låter dock ej öfvertyga sig. Samhälle, moral, praktiska
hänsyn, alt fordrar att under alla förhållanden modern bör gifta sig
med sitt barns fader.
Doktorn hade också sagt att en räddning för henne vore om en
annan man, »som anser henne nog renad genom lidandet, om också
inte ren», och som hon lärt att älska, ville göra henne till sin
hustru.
Så hade de resonnerat då, innan frågan drogs inom deras egna
väggar, innan lifvet bjöd dem handla efter sina åsigter. Och då blef
ingendera trogen sina idéer. Modern, som ej kunnat hålla med doktorn i
hans fasta öfvertygelse, ser nu, då det gäller hennes egen dotter,
enda räddningen i ett giftermål. Barnets plats är i fadrens hem. Doktorn
åter, som ej längre står utom, ej längre ser endast principen utan
måste taga hänsyn till omständigheterna och till personen, det går ut
öfver, kommer till den slutsats att detta giftermål blefve Evas under
gång. Det samma säger morbror öfversten, som är vida mera författarens
språkrör än han är en verklig samtidstyp af en gammal militär.
För den dramatiska ekonomien hade det eljes varit alldeles nog
om doktorn förfäktat den åsigten och om öfversten fått stå på annan
grund. Nu sufflera båda herrarna hvarandra för att med eftertryck
trumfa i fru Berner och i åskådaren styckets grundtanke.
Eva har redan uttalat den: »Låt verlden förkasta mig. Men jag
räddar mig själf.» Och nu fullbordar doktorn hennes tanke:
»Hon strider för sitt lif, tant. Låt henne inte sjunka. Må hon
hällre gå inför verlden med sänkt hufvud. Kärleken till barnet skall
styrka och skapa henne ett nytt lif.»
Verldens dom då?
»Hvad tackar verlden dig för att du uppoffrar ditt barn?» säger
öfversten till Evas moder. Blir alt upptäckt, så må det bli så. Då
är åtminstone Eva räddad. Och barnet också, barnet som ganska dyrt
skulle få betala sitt köpta hem hos fadern, men som nu hos sin moder
och mormoder verkligen kan få ett godt hem.
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
