Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AP GEIJERSTAM, ERIK GUANE.
Erik Grane, Upsalaroman af GUSTAF af GEIJERSTAM. Stockholm 1885.
»Ett stycke af den nu lefvande ungdomens historia» sä kallar
herr Geijerstam själf i ett förord sitt senaste arbete. Han upplyser
äfven, att boken icke såsom »fablerna» är afsedd att verka förskräck
ande eller manande till efterföljd. Den är sammanskrifven »endast i
det lifliga hoppet att möjligen bidraga till att väcka åtminstone någon
eftertanke».
Dessa yttranden äro ganska karaktäristiska för herr Geijerstam
och hans bok. Yi skola väckas till »eftertanke», men denna efter
tanke skall icke förmå oss att något göra eller något låta. Hvad
skall den då åstadkomma? Och hvad är öfver hufvud taget meningen?
För vår del hafva vi icke lyckats gifva något tillfredsställande svar
på dessa frågor, men däremot väckte redan förordet hos oss en miss
tanke, som bokens öfriga innehåll ingalunda lyckats skingra, nämligen
att »eftertanken» icke företrädesvis är den verkande driffjädern i herr
Geijerstams författareskap.
Om man bortser från en viss stötande brist på förfining, som
vidlåder äfven de bättre delarne af herr Geijerstams arbete, skall man
icke kunna bestrida, att »Erik Grane» åtminstone i ett afseende inne
bär ett bestämdt och ingalunda obetydligt framsteg, nämligen i fråga
om det tekniska. Herr Geijerstam berättar i allmänhet väl och eger
i ej ringa grad förmågan att låta berättelsen framskrida öfver ett
underlag af detaljer, hvilkas yttre apparition är hemtad direkt ur
lifvet. Men dessa förtjänster äro ej tillfyllest, då det är fråga om
en skriftställare, som vill förena novcllförfattarcns uppgift med re
formatorns, i synnerhet om han till sitt bataljfält valt ett så svårt
och grannlaga område som herr Geijerstam. Då fordras något mer;
och detta »mer» brister enligt vår tanke i sådan grad hos herr Geijer
stams bok, att vi utan tvekan uttala en bestämd förkastelsedom öfver
densamma, både såsom diktverk och såsom uppbyggelscskrift. »Erik
Grancs» författare är icke den, som skall vidröra dessa saker. Därtill
fordras helt andra händer.
Det ämne, herr Geijerstam valt, gifver honom flerstädes i boken
anledning att afhandla och skildra hvad han själf benämner »intima
saker». Vi gifva honom villigt det erkännande, att han härvid icke
användt förföriska färger. Men hans oförbchållsamhct och brist på
försynthet gifva oss däremot anledningYintaga, att han saknar känsla
för den besmittande och frätande makt, som dylika skildringar ega
gent emot en skuldlöshet, hvars säkraste värn är dess okunnighet.
Om han, såsom vi ej hålla för otroligt, skulle jäfva detta värn,
väga vi likväl påstå, att han förbisett cn omständighet, hvilken dock
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
