Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AF GEIJERSTAM, ERIK GRANE.
Herr Geij erstams bitterheter få understundom en särskild malört
smak därigenom att han utrustar sina motståndare med vissa drag
eller lägger i deras mun vissa talesätt, i hvilka läsaren ofrivilligt tror
sig igenkänna bekanta personligheter, Så förfar han t. ex. med Erik
Granes ofvan omnämda biktfader. På ett annat ställe låter han en
»Professor Y.» i ordalag, hvilka otvetydigt angifva hvem han åsyftar,
yttra ingenting mer och ingenting mindre än en gemenhet om de per
soner, hvilka stodo i spetsen för den på sin tid bekanta s. k. religions
frihetsrörelsen i Upsala. Hvad är meningen med denna »realism»,
hvilken från vår synpunkt icke kan karaktäriseras annat än såsom smä
delse? Då vi icke hafva rätt att beskylla författaren för att endast
hafva skattat åt ett lättsinnigt begär att väcka uppseende, måste vi
söka efter ett annat motiv. Vi tro oss hafva funnit det i följande
lärosats, som författarens språkrör, herr Artur Schultz meddelar Grane
under en af deras ömma stunder: »lifvet är en simpel knytnäfskamp,
där man i nödfall icke ens respekterar boxningslagarne utan slår i mag
gropen, om man icke kan slå i ansigtet.» Denna vackra lefnadsregcl
vilja vi ej försöka vederlägga. En fortsatt tillämpning skall kanske
lära författaren hvad den kan inbringa. Men däremot måste vi spöija:
hvad är det då för ett »nödfall», hvari författaren befunnit sig, då han
ansett sig befogad att utbyta ärliga vapen mot lömska. Så besynner
ligt det låter, synes det vara det religiösa nitet, som här skall vara
både den drifvande kraften och den förmildrande omständigheten.
Herrar Erik Grane & G:o hafva nämligen något, som de benämna
»vår tro»; och enhvar, som icke tror som de, han vare förbannad.
Yi äro villiga att göra den religiösa fanatismen många raedgifvandcn,
men mycket underligt synes det oss, att den »tro», hvarom här är fråga,
skall kunna verka så upphetsande eller förefalla sina anhängare så
uteslutande saliggörande, Dess första trosartikel lyder nämligen så:
Det finnes ej något lif efter detta (se sid. 249 och 336). Erik Grane
kallar denna tanke »en värmande sol» och, enligt hvad han uppgifver,
skall den vara särdeles verksam att »utdrifva högfärdsdjäfvulen.» Utan
att vilja tvista vare sig om dess värmande eller undergörande egen
skaper, kunna vi endast djupt beklaga, att dess kraft fått så litet till
fälle att visa sig i en bok, som synes uteslutande egnad åt propagandan.
Erik Grane »vet» för öfrigt, att detta är sanning. Afven om så vore,
hvilket vi för vår del våga betvifla, synes det oss dock ofattligt, hvar
för den upplyste vetande skall hysa ett så intensivt hat mot något, som,
så vidt vi kunna begripa, från hans ståndpunkt borde te sig som cn
ganska oskyldig villomening. Hans ursinniga utfall synas oss nästan
litet beslägtade med räfvens bekanta omdöme om rönnbären.
Men den Graneska församlingen har ännu en trosartikel, som säger
(sid. 73), att det finnes »en helig ande», om hvilken man ej vet »hvem
eller hvad den är», men som lär oss att »älska våra bröder». Här är
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
