Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO TOLSTOY, KATJA.
Där tillstöter ingen yttre kris. Förförelseliistoria å mans eller
hustrus sida, dödsfall eller ekonomisk ruin uteblifver helt enkelt. Och
om man skall intressera sig för Katja och hennes man, så är det genom
frågan om deras personliga uthyte i kampen för tillvaron, frågan: är
den personlighetens rikedom, hvilken deras goda anlag och gynnande
lefnadsomständigheter lofvade, nu vunnen eller på väg att vinnas?
Eller är den för alltid krympt till ett minimum ett aktningsvärdt
men i alla händelser, ett minimum ?
För en sådan fråga har icke det stora flertalet läsare något tåla
mod öfrigt eller, som man plägar uttrycka sig, någon tid. Man läser
icke för att tvingas tänka utan för att komma ifrån sina tankar.
Men den mindre läsekretsen, den icke romanslukande, skall ju
gifva sig tid att tänka tillsamman med Katja, kanske tänka litet längre
än hon gjorde, och skall finna den enkla handlingens gång värd att
tillvaratagas af både hjärta och hufvud.
Mannen här, som redan före äktenskapet bitit sig ömtändt på äpplet
»verlden», tvekar så länge att fria till den opröfvade unga Katja, den
han ju icke har att bjuda en ynglings menlösa, godtrogna, af illusioner
vidgade hjärta, tills flickan måste fria själf.
Hans tacksamhet och lycka äro utan gränser. Han bär henne
från denna stund på sina händer. Han söker med sin erfarenhet och
intelligens, sin rörliga, vakna och jämna lynnesart, sin etiska klarsynt
het, sin blygsamma, friska glädje, sin oaflåtliga vördnad för hennes
frihet, sina enkla vanor, sin stillfärdiga humor men, först och sist, sin
finkänslighet och för ändlösa upptäcktsfärder rustade kärlek att göra
henne lycklig, hjälpa henne att så själfständigt som möjligt utveckla
sig till hel kvinna och således undanskjuta det ödesdigra ögonblick,
då längtan efter kvinnornas drömda paradis, verldslighetens täflingslek
detta som för honom är liktydigt med att leka med smuts skall
vakna.
Den vaknar ändtligen.
Därmed är hans lifs roman slut.
Han anser sig ej berättigad att tvinga och hindra. Han säger
henne strax, hur han ser detta sköna intet, nämligen såsom nästan bara
fult, men att hon måste pröfva sig själf, i fall hon verkligen behöfver
det; ingen kan erfara för en annans räkning.
Hon känner sig, å ena sidan, något sårad af det vemod han ej
alldeles kan dölja vid åhörandet af hennes förslag, å andra sidan eggad.
Hon inbillar sig för sin del vara eggad uteslutande af behofvet att
öfvertyga sig om, huruvida han verkligen är beredd att göra henne
till viljes nu, när hon slutligen vill något.
Ja, det går fast på ganska hyggligt vis den vanliga vägen.
Katja »faller» ej. Men hon blir verkligen en invigd i det där
enerverande paradiset. Om ett par år är hon icke Katja mer.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
