Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
***
tankar. Under året 1775 blefvo fem hofrättsledamöter afsatte, fyra
suspenderade, en landshöfding suspenderad, en annan bötfäld; den tredje
mottog tre år därefter dom lydande på afsättning. Det var mycket,
bålst när därtill lägges, att år 1776 öfverste Gyllensvan blef för tjänste
fel dömd till ämbetets förlust. Men icke utan skäl säger br Odhner,
att åtskilliga af de härunder förefallande voteringar redan tidigt antydde
reaktion inom ämbetsmannakretsarne mot räfstens fortgång, en reaktion
som slutligen 1778 segrade i anloppen mot justitiekansleren Lilliestråle,
hvilken konungen lät falla. Det slår väl ej fel, att konungen ganska
snart tröttnade på en uppgift, som medförde så mycket personligt obe
hag, och man har svårt att frikalla honom från ojämnhet i så grannlaga
måls behandling, då man jämför det synnerligen stränga domslutet
öfver några af hofrättsledamöterna och den våldsamt justerade domen
öfver Gyllensvan t. ex. med det så särdeles lindriga straff’, som slut
ligen träffade landshöfdingen Hamilton.
Huru slappheten i uppfattningen af ämbetsmannens ställning och
skyldigheter genomträngt ämbetsmannakåren och till räfstens stäfjande
slutligen gjorde sig gällande, visar isynnerhet omröstningen och domen
i justitierevisionen öfver denne sistnämde ämbetsman. Här var en af
förvaltningens chefer, som under fyra års tid icke tillbragt mera än
tillsammans sex månader inom sitt län, och under hvilkens tjänstetid
icke blott inom länets städer inrotat sig de mest påfallande missbruk,
utan äfven i kronouppbörden inom fögderierna samkats balanser och
restantier uppgående till 800,000 d. s. m., eller lika mycket som ett års
uppbörd af länet. Två kronofogdar hade slutat med skamlösa balanser.
Den ene, Ekman, hade, under landshöfdingens frånvaro satt ur tjänst
göring af länsstyrelsen, klagat hos landshöfdingen, hvarpå denne genom
en handskrifvelse befallt, att målet skulle hvila; vid den slutliga
konkursen befans Ekman innehafva en af landshöfdingen till scdel
hafvaren stäld skuldförbindelse å 2,250 d. s. m. Mot den andre,
Mozelius, som försnillat 30,000 d. s. m., hade landskontoret yrkat se
kvester på all hans egendom, hvilken sekvester af landshöfdingen icke
blifvit verkstäld; medan Mozelius sedermera befann sig, under åtal
för den outredda balansen, från fogdebefattningen skild, hade lands
höfdingen anmält och rekommenderat honom till förflyttning, genom
tjänstebyte, till annan befattning. Såsom en af högsta domstolens
ledamöter i sitt votum kunde yttra, var det ådagalagdt, att landshöf
dingen själf häftade hos flera sina underlydande kronouppbördsmän för
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
