Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. HEDBERG, JUDAS.
handlande eller talande i skildringen, utan i stället afspeglas i omgif
ningens sinnen och uppfattning. Härigenom växer dennes personlighet
inför vår fantasi på ett sätt, som varit vida svårare, om ej rent af
omöjligt, att ernå vid en direkt skildring. I det hela har nämligen
författaren nalkats vår religions stiftare och hans verk med en aktning
och ett allvar, som bör tilltala äfven de uppriktigaste kristne. Om
Jesus var en människa eller i sanning Gud själf, är sålunda en fråga,
som i denna skildring ej besvaras. Skildringen ger vid handen, att
han framträdde såsom höjd öfver alla vanliga mänskliga mått och därför
helt naturligt af sina anhängare ansågs i särskild bemärkelse vara Guds
son. Men längre behöfde ej författaren gå för att gifva oss en bild
af denne »menniskans son» och hans inverkan på sin omgifning.
Hvilken denna inverkan var på de trogna lärjungarna, antydes
blott. Men hufvudämnet för skildringen är den lärjunges inre historia,
hvilken slutade med att förråda Jesus. Huru är det tänkbart, att en
person, som kommit i så intimt förhållande till Jesus, att han kunnat
få en plats bland hans tolf utvalda lärjungar, huru är det psykologiskt
tänkbart, att en sådan person kan komma att öfverantvarda mästaren
till hans hender? detta är det problem, författaren förelagt sig.
Vid dess besvarande tillgriper han ingendera af de förklaringssätt,
som troligen ligga den hvardagliga uppfattningen närmast. Han hvar
ken utgår från, att Judas från början varit en falsk anhängare, den
där af Jesus blott tolererades, därför att hans öde skulle gä i full
bordan; ej häller låter han honom bli snärjd i fariséernas garn, så att
han på god tro sluter sig till deras parti, som i Jesus såg en hädare
af fädernas gud och en folkuppviglare. Utan han gör problemet på
en gång svårare och djupare, genom att antaga, att Judas i det stora
hela var en hängifven anhängare af Jesus, men ändå på något sätt
förmåddes att förråda hans person.
Det sätt, hvarpå han tänker sig denna fråga löst, kan återgifvas
genom följande antydningar.
Judas var en natur utan några starkare ursprungliga religiösa
behof. Han var orolig och obändig till lynnet, men begärde blott att
få »vara i fred». Då intet störde honom, häno-af han sia- åt sitt arbete
O C
och faun däri lugn och tillfredsställelse. Men så nåddes han af Jo
hannes Döpareus väckelsepredikningar och bragtes ur sitt hvardagslifs
enformighet. Med hans naturs våldsamma »enten eller», hans behof
att helt hängifva sig åt blott ett, var han mer än de flästa mottaglig
för väckelsen. Han kunde, sedan botpredikantens röst ljudit i hans
öron, ej mera få ro. Så mötte han Jesus, och redan från början gjorde
dennes personlighet på honom ett djupt intryck, intrycket af en
högre, obetvinglig makt, en fridsmakt, en stormlugnare. Men rädd för
att helt bringas ur sina gamla banor och ännu med skräcken kvar hos
sig för Döparens stränghet, sökte han fly Jesus och hans inflytande.
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
