Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. HEDBERG, JUDAS.
Men blott för en kort tid kunde han i sitt gamla arbete finna ro.
Något inom honom, som han ej förstod, drog honom oemotståndligt
till Jesus. Så lemnade han alt och följde honom. I början var han
i Jesu närhet endast lycklig. Han hängaf sig åt det fridgifvande in
flytandet af dennes upphöjda, rena personlighet. Han lyssnade till
Jesu ord, som till en musik; och hvarje blick från Jesus genom
strömmade honom med en salig hänförelse. Det var, som om mellan
dem båda rådde ett hemlighetsfullt, inre band. Men . . . det var
mästarens personlighet, som gjorde detta intryck på honom, ej hans
lära. Denna förstod han ej; den tänkte han knapt på, utan det var
en sorts jordisk kärlek, som fylde honom. När han tänkte öfver för
hållandet, så vann han därför ingen klarhet. Med sin naturs våld
samma »antingen eller», med passionens vanliga exklusivitet, förstod
han ej, huru Jesus och hans lärjungar kunde lefva bland hvardags
människorna och befatta sig med denna verldens små ting, utan for
drade, att i öknen, där han första gången mötte Jesus, få draga sig
tillbaka tillsammans med mästaren, där blott lefva för honom och
glömma alt. Men sådan var ej Jesu uppgift. Denne sökte visa honom,
huru den sanna religionen ej flyr verldcn, utan just nu har sitt hel
gande verk i verlden. Men häraf förstod Judas intet. Och alt mer
kände han klyftan mellan sig och de öfriga lärjungarna vidgas; de
sågo i Jesus något annat än han. Det var honom ständigt, som Jesus
fordrade något af honom, fordrade att han skulle göra något hvad,
visste han ej. Då vaknade den gamla oron i hans sinne. Allas blickar
sågo, tyckte han, frågande och förebrående på honom. Slutligen blef
ställningen honom så outhärdlig, att han åter flydde tillbaka till
sitt verldsliga arbete. Men detta skänkte honom ej den gamla till
fredsställelsen. Den jagande oron dref honom åter till Jesus; men nu
ej längre med hopp och kärlek, utan med förtviflau och en sorts hat
till det oförstådda hos mästaren. Så föllo fariséernas ögon på honom,
och de sökte locka honom att förråda dem Jesus. Häri tycktes han
sig ana en högre makts vink. Det var detta, som begärdes af honom.
Han skulle själf bära hand på det verldsliga hos Jesus, och därmed
döda sin egen tanke, det som afhöll honom från att intränga i Jesu
lära. I ett tillstånd af öfverspändhet begick han så ogärningen. Men
just när han kom med fariséernas handtian gare bakom sig, och mötte
mästarens alt förstående, men alt förlåtande, kärleksfulla blick, först
då gick med ens för honom upp något af det inre Jesus-sinnct. I
hänförelse nedföll han och kysste mästaren, hvilken så med ett bittert
småleende sade sitt: »förråder du, Judas, människones son med kys
sande?» Efter Jesu död, då den jordiska sidan i Judas’ förhållande
till honom af denne själf förintats, fick det inre i Jcsu-förhållandet lif
hos honom. Nu först förstod han kärlekens religion, och gick så ut
att utföra sitt kärleksverk bland de arme och olycklige.
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
