Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett votum i frågan om "classicitetens förfall," af Prof. Joh. Gust. Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett votum i frågan om "classicitetens förfall."
95
dan critiken med ali sin lärdom, likväl gick mera
polyhisto-riskt och utan egentlig method tillväga, är en känd sak.
Också torde den classiska critikens ypperste hos Grekerna,
män, sådana som Aristophanes fr. Byzantium och
Aristar-chus hafva en vida större betydelse genom det inflytande
pä den Grekiska ^literaturens öde, som de medelbarligen
utöfvade, genom den åt efterkommande philologer gifna
anvisningen på hvilka böcker, som borde räknas till Canon, och
hvilka derigenom blefvo fortfarande studerade och ända till
vår tid bibehållna, än genom någon på djupet gående
critisk specialbehandling. — Således har forntiden icke heller
kunnat åt oss efterlemna någon språkform, som för en så
beskaffad tankeverksamhet, som den, hvilken nu utgör ett
af den classiska philologiens vigtigaste åligganden, vore
bruk-bar. Återstår alltså intet annat, än att antingen behandla det
gamla döda språket, såsom vore det ännu lefvande, tillåta
sig nya bildningar, blott att analogien med det befintliga
iakttages, eller nypregla de gamla uttrycken, så att de få en
för det nya tankebehofvet passande användning — eller
också behandla så beskaffade frågor på det språk, som är
philologens och hans åhörares eller läsares modersmål. Väljer
man det förra sättet, så försumma sig icke den s. k.
classi-citetens målsmän, utan glömmande den gamla regeln att falla
undan för nödvändigheten (dare veniam necessitati) ropa de
på barbarismer, hvar gång ett ord eller en vändning
förekommer, för hvilken icke Cicero eller Cæsar, Livius eller
Tacitus kan åberopas såsom auctoritet. Likasom om
classi-citeten skulle vara endast de svagare hufvudenas eller de
svagare insigternas nota characteristica, hvilka ingenting kunna
våga eller böra våga på egen hand, utan alltjemt måste trampa
den en gång för alla banade och jemna stråkvägen. Det var
likväl icke det, som gjorde de nu nämnde författarne till
företrädesvis classiska, att deras stil skulle vara utan afseende
på olika individualitet och tidsålder för alla lika passande till
efterbildning, utan hvar och en af dem hade sin egendomliga
såväl bildning, som tankegång och stil, hvaremot classicite-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
