Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett votum i frågan om "classicitetens förfall," af Prof. Joh. Gust. Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett votum i frågan om "classicitetens förfall."
101
vida mödosammare, än det någonsin förr varit, i det mycket,
som förr gick och gällde såsom fullgodt språkbruk, nu är på
grund af förbättrade läsarter eller blott skarpare iakttagelser
af den äkta classiciteten utdömdt såsom språkvidrigt. Det
ligger någon gång en viss hypercritik i dessa iakttagelser;
men redan de, mot hvilkas befogenhet ingenting kan
invändas, utgöra dock en sådan mängd, att framl. Prof. Lindfors,
hvars förmåga att skrifva latin på det gamla sättet ingen
betviflade, just då han stod på middagshöjden af sitt litterära
anseende, för den som skrifver detta, helt öppenhjertigt
beklagade, att det nu var långt svårare att skrifva latin, än i
hans yngre dagar. Han, som sjelf hade författat ett Svenskt
och Latinskt Lexicon och i Svensk öfversättning bearbetat
en latinsk Grammatica, behöfde nu, det erkände han öppet,
för att skrifva ett stycke latin, rådfråga både lexicon och
grammatica. Och dertill vore de nya grammaticorna skulden.
De nya grammaticorna åter voro förstlingen af philologiens
nya theoretiskt-critiska riktning, hvarigenom språkstudiet
ändtligen kom from sounds to things. Det var nu icke vidare
en minnets och det uppöfvade gehörets sak att utmärka sig
inom de classiska språkstudiernas gebiet. Det hade
upphört till och med hos philologerna sjelfva att vara fråga om
dessa den latinska stilens artificiella blommor, hvilka ju bättre
de voro, desto mindre buro spår af sin egen tids bildning,
desto mindre voro frukten af den närvarande culturens
alstringskraft; och således i sjelfva verket inneburo det
orimliga anspråket, att, huru mycket de genom sjelfva sin natur
vittnade om ett stillastående på ett längesedan öfvervunnet
cultur-studium, de likväl skulle icke blott fortfarande
betraktas såsom fullt berättigade vid sidan af allt det nya,
menniskoanden på vetenskapens fält kallat till lif, utan till och
med, genom sin föregifna identitet med den gamla classiska
bildningen, berättigade till försteget framför alla nyare
kunskapsarter. Förändringen är derföre icke en sådan, öfver
hvilken philologien har att beklaga sig; ty öfverdriften i
uppskattningen af den ensidigt practiska riktning, hvaråt det la-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
