Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skapelsens åldrar af Prof. H. M. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W/ten si »ycket natron, för öfrigt af talkj-ord, kalkjord,
jeraoiid, manganoxid och de andra mindre ofta
förekommande jordarterna och <netalloxiderna. Hufvudmassan
utgö-res af granit och dernäst af gneiss, som begge äro
blandningar af två sUicater eller kiselsyrade salter, fältspath och
glimmer, mellan hvilka ren kiseljord eller qvarts afsatt sig
soro tredje beståndsdel. Vid långsam afsvalning under högt
atmosfertryck antog massan krystallinisk form och
hindrades att blifva lavaartad, såsom basalter och andra äldre och
oyare vulkaniska produkter. Man har beräknat den tid, som
behöfts för jordytans afsvalning från 2,000° Cels., vid
hvilken temperaturgrad alla silicater äro smälta, till 353
millioner år, och tiden från stenkolsåldren till närvarande tid till
1,300,000 år, af hvilka tal det sistnämnda är funnet efter
två af hvarandra oberoende olika beräkningsmethoder, men
det förra är alldeles otillförlitligt, dock icke heller just att
anse såsom alltför öfverdrifvet, då man betänker, att enligt
Mädlers beräkning de med starka teleskoper ännu upplösliga
stjerntöcknen utanför vårt astralsystem äro så långt aflägsna,
att ljuset, som löper med en hastighet af 42,000 geogr. mil
i secunden, behöfver 30 millioner år, för att ifrån dem hinna
fram till oss, hvaraf följer, att dessa ”äldsta vittnen om
materiens tillvaro” hafva varit fullfärdiga stjernsystemer sedan
minst trettio millioner år tillbaka, och man har ingen
anledning tro, att vårt stjernsystem skulle vara yngre än de andra.
Under det den smältflytande silicatmanteln långsamt
stelnade utifrån inåt, sammankrympte han sig med detsamma
och brast i djupa remnor, genom hvilka den smältande
massan derinunder trängde sig upp och i sin ordning stelnade.
Ju mera afkylningen tilltog, desto häftigare blef
sammandragningen och den deraf förorsakade tryckningen på de
underliggande i smältningstillstånd befintliga massorna, som med
dånet af åskor och under häftiga skakningar bröto fram
genom de öppnade vidtuppgapande svalgen, skjölo deras
kanter upp med sig och sålunda förorsakade ojemnheter på
granitytan, hvilka i allt större proportion tilltogo, till dess deu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
