Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälanden af nya Skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tallen torkar,
som vid torpet ståndar,
han v8rm’s ej af bark, ej barr;
så är med den man,
som ingen älskar —
hvi skall han länge lefva?
Det är derföre som man med så mycken ifver uppsökt och med
så stor omsorg utgifvit våra äldsta språkminnen. Af sådana är det
förnämligast Island och Norge, hvilka af forno ega de mest betydande,
samt Danmark, som i tryck gjort de flesta tillgängliga för verlden.
Danmark och Sverige ega väl af handskrifna äldre språkqvarlefvor ganska
litet, men lyckligtvis dock tillräckligt, för att, i förening med andra
bevis, fullt berättiga till det antagandet, att Norden vid historiens
begynnelse utgjorde en enhet, såväl i afseende på språk och gudadyrkan,
som i viss mon på den tidens samhällsinrättningar*, — en enhet, som
ej var mindre verklig derföre, att vissa olikheter och icke obetydliga
skiftningar af hvaijehanda slag tillika förefunnos. Men skiljaktigheterna
utvisade då icke gränsen mellan riken och folk i nutidens mening, utan
mellan fylken, härad eller landskap. Det var nämnligen först senare
som det hela började utbilda sig till trenne skilda enheter: — och
likväl, huru föga skilda äro de icke än i dag!
Sverige är, såsom nyss antyddes, ganska fattigt på egentliga
forn-böcker å skinn eller papper, när landskapslagarne undantagas. Likväl
är det bland de tre Nordiska landen i ett fall det rikaste på
språkminnen, och det af det allra fornaste slag, nämnligen på runristningar.
Men då dessa inskrifter nästan uteslutande träffas på stora och rått
tillhuggna grafstenar, så faller det af sig sjelft, att de i det hela hvarken
kunna vara särdeles talrika, eller ega ett rikt och omvexlande innehåll.
Men fåordiga och innehållsknappa som de äro, äro de likväl af den allra
bögsta vigt för forskaren, i ty att de visa honom det Nordiska språket
i dess fornast kända skepnad, samt från en tid, när det nästan utan
skiftning var enahanda öfver hela vårt folkområde. Och då Sverige
inom sina landamären städse egt det största antalet af
runminnesmärken, så borde man äfven här med största ifver vinnlägga sig om att
omsorgsfullt uppleta, beskrifva och tid efter annan utgifva dessa
språkskatter. Det kan också sägas, att man sysslat med detta arbete mer
än halftredje århundrade, ehuru, ty värr, ofta med allt för långa
mel-lanskof, under hvilka en mängd af dessa svårt skyddade q vari efvor från
länge sedan flydda åldrar blifvit förstörda, till obotlig skada för
forskningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
