Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såväl som i det följande, tages saken annorlunda. Det yttre
lifvet, den enskilda personen försvinna helt och hållet för
de allmänna begreppen. Omedelbart efter att hafva förfäktat
Astolfs rätt att vara en dramatisk person, öfvergår Kjellander
(sid. 34) i sina vidlyftiga betraktelser öfver ”menniskans
natur i allmänhet.” Blott så vida de kunna tjena till exempel
och bevis på sinnesförfattningen och lefnadsrigtningen af
något stadium i den allmänt menskliga utvecklingen, beröras
Astolfs ”lynnesart och särskilta förhållanden;” ty de
betraktas helt och hållet såsom ”resultater” af detta allmänna
tillstånd uti lifvet. ”Den verkliga representerande skuggbild?
som Astolf är för Kjellander, och med hvilket betecknande
uttryck (sid. 34) denne författare gör höger om ifrån den
rätta angreppsställning, han händelsevis intagit till sitt ämne,
och hvarmed han bereder sig återgång till sig sjelf—denna
”verkliga representerande skuggbild” är, såsom vi förut
an-tydt, icke utån slägttycke med den ”tomma skuggbild,” mot
hvilken Kjellander strider (sid. 33—34) och hvilken spelar
hjelten i den rent allegoriska tydningen. Om än icke hos
Kjellander, såsom hos andra allegoriserande tolkare, Astolf
öfver-tagit ”Förnuftets” röle, så låter honom dock den förre utån
uppehör spela den allmänna menniskan, ”den svaga
menniskan” (sid. 39—40), ”menniskohjertat” (sid. 34),
”representant” af jag vet icke allt. Aldrig får han spela sig sjelf,
nämligen Astolf Unge, de Hyperboreers Konung. Aldrig
medgif-ves honom föreställa det, som han alldeles otvifvelaktigt
visat sig vara: den djerfvejägaren, Felicias älskare, med meia,
som honom tillkommer i egenskap af den manliga
hufvud-figuren uti en dramatiserad saga af Pehr Daniel Amadeus
Atterbom. Hvad ”läjontämjarn, gudasonen,” den Helleniska
mythbildningens krona, Hercules, blifvit hos Prodicus och
Stjernhjelm, det har sagospelets Astolf blifvit hos Kjellander,
nämligen en didactisk pekpinne. Hade nu också Hercules,
såsom Astolf, råkat att falla i häfiderna på en uttolkare, som
drifvit allegoriserandet till det yttersta, så hade han ens icke
fått vara ”menniskan vid lifvets skiljoväg:” han hade då helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
