Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillhör den Ersiska. Den förra visar många spår af en från
berättandet söndrad tankeverksamhet — ja, förer till och
med till torgs någon boklärdom, några hågkomster från
Ver-gilius och Apuleius, alldeles som Atterbom prålar med
Shak-speare’s (6I) och de Nyares bekantskap.
En jemförelse emellan Svenska folksagan och den
Ersiska ursagan, så vidt den sednare är oss bekant, visar
påtagligt, att dikten om Lycksalighetens Ö under seklernas
lopp ingått en ny förbindelse inom sagoverlden, nämligen
med Tannhäuser-sagan. Af huru god natur prinsessan på
lycko-ön än månde vara, huru föga hon eljest liknar de
hedniska gudamakter, som dæmoniskt spöka inom
Christen-heten, visar hon dock i sitt förhållande till jordsonen ett
omisskänneligt slägttycke med Fru Venus/ Ersiska sagan
nämner icke qvinnan med ”den gyllene grenen” såsom något
förmer än de öfriga skönheter, hvilka lyckliggöra
Lycksalighetens Ö. Men i Franska uppfattningen har ett afgjordt
företräde fallit på Prinsessans lott: det är egentligen från
henne all lycksalighet utströmmar. Vid hennes slutliga olycka
”föllo blomstren af, träden förtorkades och alla foglarne in-*
stämde i hennes klagan.” Hon är Sjelfva Lycksaligheten,
”la princesse Félicité.” Och denna uppfattning har ock
Atterbom följt, ehuru på ett sjelfständigt sätt, såsom af det
följande kan förnimmas.
Atterbom egde i Svenska folksagan den mest gynnsamma
grundritning till sin dikt — ett med fina poetiska drag och
antydningar till personteckning ymnigt befruktande utkast*
Den, som icke gjort sig bekant med folksagan, kan icke ana,
huru mycket i dessa hänseenden Atterbom är henne skyldig.
Vi återfinna i henne allt det väsendtliga i handlingens
utveckling under första, andra och femte äfventyret, ända till
ganska enskilda omständigheter, såsom vid Astolfs* besök hos
5I) Hvem kan, t. ex., icke igenkänna, att det bästa i scenen ”på
kullen, vid dagbräckningen,” (2 Afd. sid. 464) är ett lån från denne
mästares Romeo and Juliett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
