Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemma, på ”jorden så tjusande grön,” eller i ”himlen så
tjusande blå” (I, 150). I vår följande utveckling af sagan,
skall Felicia-Astralis, såsom vi hoppas, framstå med större ^
klarhet; men om äfven der en viss otydlighet kommer att
vidlåda hennes dubbelvarelse af menniska och det Sköna, så
är denna brist icke blott en följd deraf, att ämnet mången
gång varit vår framställningsförmåga öfvermäktigt, utån är
ock i någon mån att tillskrifva ett ofvan anmärkt grundfel i
Sjelfva dikten, hvilket af ingen uttolkare kan afhjelpas.
Atterbom sjelf har detta fel icke undgått; och han har derföre
med förkärlek egnat sin poetiska omsorg åt den menskliga
sidan af Felicias väsende — en sida, hvilken vi aldrig få
glömma att anse såsom lika berättigad pied den andra. På
lika sätt måste vt, om vi rätt vilja fatta den högsta af alla
allegoriska dikter, la divina commedia, aldrig förlora ur sigte,
att Beatrice icke blott är den frälsande vetenskapen, utån
ock den menskliga varelse, i hvilkens kärlek skalden funnit
ro och frälsning, Dantes ungdomsälskarinna, den verkliga
lilla Bice, Folco Portinari’s dotter.
I Felicias öde är, såsom Prologen gifvit oss vid handen,
”det Skönas tragedi” oss föreställd: i Astolf möter oss åter
det ”menskliga hjertats gamla saga,” i dess förhållande till
det Skönas uppenbarelse i verlden. Med detta stora,
poetiska mål för sig, öppnas det väl anlagda sagospelet af Astolf,
diktens hjelte. Han uppträder väl icke personligen under
förloppet af händelser och samtal, som upptaga diktens 34
första sidor. Men likasom han är föremål för sitt der
handlande hoffolks skildring, så uttrycker sig ock ännu mera
hans hela anda och sinnesart i hofhållningens beskaffenhet
och i de besynnerliga (af Atterbom skarpt tecknade)
personligheter, med hvilka han behagat omgifva sig — dessa mot
hvarandra så bjert afstickande individualiteter, på hvilka han
dock mäktat trycka sitt hofs gemensamma prägel. Allt detta
är en nödvändig förberedelse till Astolfs eget uppträdande
(på sid. 35), och bildar derjemte, med sin öfvervägande
komiska hållning en god motvigt till det högtidliga allvar,
5*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
