Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betydelse känner jag ej: möjligen kan det vara beslägtadt
med Isl. tål n., redskap, eller kanske med tuli m., stör,.
påk, hvaraf tulaligr ,* plump, grof (Björn Hald. Lex.). I
betraktande häraf halter jag det för ganska troligt, att en.
förnyad granskning skall lyckas att upptäckas, att der
verke-ligen står 1T\NR.
sturimapr m., eg. styrman, men i forntiden hade det
betydelsen af skeppsstyrare, skeppsböfdinge, såsom alltid i
Landskapslagarne, se Uppl.L och Hels.L. styriman, Vestra.
L. styremaper. Ordet finnes på flere runstenar, såsom
stu-rimatr (för -mantr, jf. mantr Svins, L. 1527) nom.
(Slesvig) L. 1548, stura mons gen. (Uppland) L. 292, och
sturman acc. (Södermanland) L. 893.
riti ipf. af rita, rita, rista. Imperfektets vanliga
run-form är rit, en försvagad form för den äldsta rait> som
motsvarar den äldsta Isl. reit Det är väl på grund häraf
som det antages uti RAFNS Runeindskrift i Piræus (ss. 159,
160, 249), att ipf. riti (L. 476) blott är ett ristfel för rit;.
men då detta riti läses åtminstone på 10 särskilda runstenar,
nämnligen här L. 220, 476, 523, 1064,1075,1076,1111,1138
och 2031, samt 269 (hriti), så torde man icke hafva någon
rätt till slik ändring, äfven om också icke Isländskan, jämnte
reit och ritaöa (denna form, ritipu pl., läses dock en enda;
gång på en Vestgöta-steo, L. 1391), skulle hafva bibehållit
formen ritta, all den stund denna icke är oantagligare än,
dat Nyisl. r$ta, rytta, i st. f. det fornaste riota> raut, Dal.
riåta, rot, Gotl. rauta, raut, ryta, röt, m. fl. dyl.
stain pinsa aftir, Isl. stein penna e/tir, äro på
runstenar vanliga.
sunuy är den fornrenaste Nordiska acc. pl.* af sunrf
men denna form tyckes under run6tenstiden hafva börjat
försvagas till den yngre suni, hvilken sista träffas ungefärligen
lika ofta som den förre. Såsom ett bevis på, huru länge
en och annan fornform stundom kan qvarlefva på folkets
läppar, kan anföras, att här uti Uppsala-egnden, samt vester
och norr ut genom Roslagen och in i Gestrikland, detta prds
plur. uttalas syn jer, hvilken form går så långt bakom
äfven den fornaste Nordiska tungans synir, att den närmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
