Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a! den fornaste Nordiska tfwr. Isynnerhet de två första
formerna läsas ofta på runstenar, både såsom enkla och
sammansatta: Jafur L. 117, Jvfur 115, m. fl., Jofur L. 216,
Jafur-, Jufur-fast, *fost f., m. fl. Det obrutna Ifur
förekommer blott en gång, nämnligen uti Ifurfast L. 92. Ordet Ifur,
Jöfurr, betydde under vår forntid stridsman, hjelte, konung;
men ursprungligen egde det betydelsen vildgalt, och det är
samma ord som Angelsax. eoför, (hvaraf JBofor-wic, galtbjf,
York) Fornhögtysk. ebur (hvaraf Eburo-dunum, Yverdon), T.
eber, Lat. aper; alla med bortkastadt k, jf. Gr. xångoc, lik^
som Lat amo af Sanskr. kdmajdmi, jf. isl. gaman, gamnian,
och Isl. api m., apa, Saöskr. kapis.
sturpi ipf. styrde, och Kari dat. sg. af en nom. Kar
m., utån omljud likasom Got. harjie, Isl. her’r, här, härflock.
kuam ipf., kom; förekommer äfven förut endast i ipf. .
t. ex. sg. kuam L. 2009 , 2010, kam och pl. kamu 2011,
fornformen kvam förnimmes ännu någön gång på Gotland,
der den dock lefver med svagt lif, liksom ipf. sväv, sof.
an: Detta ord kan icke vara något annat, än den prep.,
som eljest städse på runstenar skrifves a, dier någon gång
o (L. 303, 520, m. fl.), å, på, då våre förfäder ömsom nyttjade
prepositionerna d, i (med acc.) och iil, för-att uttryeka rörelse
till, der vi nästan beständigt moste bruka deh sistnämnda..
Det slutande n väcker likväl mod skäl tvifvel om etit sådant
antagandes riktighet. Den Nord. prep. d, ä, sedermefa på
(af upp-å), har i den fornaste Gertoaniska tiden hetat ana
(Got. och Fornhögt.) och heter ännu på T. an, E. ön. Detta
n, som de Hög- och Läg-tyska, samt äfven ofta de Engelska
dialekterna bibehållit, har det Nord. språket redan före häfda-^
tiden bortkastat, likasom alla dylika slut-n (såvida de icke
skyddats af något då ännu qvarvarande ytterligare ljud),
samt äfven en mängd n med följande konsonant inuti orden,
och hvarvid då den föregående vfrk&len ofta blifvit förlängd
eller fått ett grumligt eller förändradt ljöd. Exemplen
häi*-uppå äro talrika. Se här några: an, ön, Isl. a, å (på), in,
Isl. e, i, tm- on-(privat.), Isl. ti-, o-, o-, Ans, Isl. ds,
As (As, gud), ås, bjälke, T. gans, Isl. gas, gås, Got bansts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
