Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
driga ändelse träffas äfven några gångor på runstenar i Sjelfva
Uppland, t. ex. L. 71, der en Hulmkair kallas boanta
Ikur, Ingas bonde eller man, och L. 2011, der man läser:
Dessa märken äro gjorda iftr suni Ikur, efter Ingas söner,
samt i Gestrikland L. 1054: Anuntr sun Runur, Anund
Runas son, och sluteligen i Södermanland, L. 871: kunur
koprar, Isl. konu godrar, den goda hustruns. På den tiden
forekommo alltså ännu gen. sg. och nom. pl. med alldeles
lika ändelse. Detta bruk afviker visserligen helt och hållet från
Isländskan, der gen. sg. var och är och nom. pl. -wr;
men att det icke desto mindre en gång måtte hafva gällt inom
hela vår språkstam, derföre borgar förhållandet i Gotiskan,
der äfven bägge dessa kasus ändades alldeles lika, nämnligen
på -$ns, således: kvinons (1. qindns), både qvinnas och
qvinnor. Andra ännu på runstenar bibehållna former, som
starkare än äfven de äldsta Isländska påminna om ett äldre
språktillstånd, äro sådana imperfekter som hiak (L. 132, 159,
170) eller iak (L. 370, 474, 652) af hakva, hugga, fial (L.
803) af fala, falla, Isl. féll, liat (L. 1781) af lata, låta,
Huk (L.415) af (bukval) bygga; kvino nom. sg., L.242, är
visserligen alldeles lika med Got. kvind, men det kan möjligen
stå för kvina, d. ä. kvinna, qvinna. Men det, som kanske
mest af allt talar för, att formen för prep. an verkeligen bär
vittne om då ännu lefvande språkbruk, är att det namn,
eom på Isl. ljuder såsom Ofeigr (d. ä. en, som icke snart
skall dö, som genom sin tapperhet håller döden från sig,
af o-privativum och feigr, som snart skall dö) och på
run-stenarne oftast skrifves Ufaikr, Ofaigr, Ufikr, m. m., på
en Upplandssten (L. 348) skrifves Unfaikr. Här hafva vi
således åter ett bibehållet slut-n uti den privativa
förstaf-velsen un-, Isl. u- eller o’-, alldeles såsom uti an, Isl. a.
På dessa grunder är det som jag tror, att man icke har rätt
att anse detta an såsom en felristning, utån såsom ett
verkligt och i dåtidens talspråk ännu fortlefvande fornbruk, all-
e99j hywr-ägg, hönsägg, giausur-äggj fisk-gjuse-ägg,
simpur-nåt, simp-nät, m. fl. Jf. min afhandl, om Gorm d. garalés
runsten i Annal. f. nord. Oldkynd. og Hist. 1853, s. 360.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
